Det ihållande regnet trummade mot den plåt som utgjorde taket till gruppens tillfälliga hem. Två veckor hade passerat sedan de senast fått en glimt av solen. Peter förutspådde, likt han gjort varje dag den senaste veckan, att detta skulle bli den sista blöta dagen på länge.
”Det slutar regna någon gång i eftermiddag, jag känner det på mig.”
Peter var en obotlig optimist och hade alltid ”på känn” hur saker och ting skulle bli, hur läget skulle ändras. De gånger han haft rätt de senaste två åren var lätträknade, men han utgjorde i alla fall en motvikt till de övrigas negativa tankegångar. Man kunde inte klandra dem för deras bristande hopp. Till en början hade alla trott att det skulle gå över, allt skulle ordna upp sig ”några veckor, sen sitter man på jobbet igen och önskar att det varat lite längre”. Nu önskade ingen att det skulle vara längre.
Karl kom tillbaka till det tillfälliga lägret. En hare och ett par fåglar bar han med sig. Det var inte mycket, men det skulle i alla fall mätta dem denna kväll.
”Jag tänker vittja snarorna igen imorgon bitti. Det finns gott om djur i skogen, men de gillar nog inte regnet bättre än vi gör.”
”Det kommer sluta regna i eftermiddag, alldeles strax, Peter känner det på sig.”
”Så pass?” Karl log och kastade en blick åt Peters håll.
”Ni får se, ni får se.”
”Jag hoppas att du har rätt för en gångs skull,” sa Jens och tog upp en av fåglarna Karl kommit med. ”Jag sätter igång med den här, du kan väl ta den andra, Peter, så får Karl flå haren.”
Middagsförberedelserna var igång. De övriga medlemmarna i gruppen höll sig sysselsatta på annat håll. Det fanns fortfarande äpplen och en del bär som inte regnat bort eller ätits upp av skogens djur som de kunde ta tillvara på och tvillingarna Erik och Jonte höll vakt.
Två år hade passerat sedan katastrofen. Två år och ännu ingen undsättning, inget tecken på att mardrömmen skulle ta slut. Livet hade tagit en väldigt oväntad vändning; ena dagen bekymrade man sig över att kön på ICA rörde sig olidligt långsamt och huruvida Sverige skulle klara den svåra kvalmatchen mot Spanien eller inte och nästa dag kämpade man för sin överlevnad. Första veckorna hade gått relativt bra, det hade känts lite som en lek, en chans att prova sådant som man inte skulle ha vågat tänka på innan. Det hade varit en härlig kick, att gå in i en affär och plocka åt sig allt man kunde bära för att sedan gå därifrån utan att så mycket som tänka tanken att betala för sig. Det hade inte känts riktigt rätt, men mat var man tvungen att ha och hade inte äffärerna möjlighet att hålla öppet fanns det inte mycket att välja på. Dessutom hade han inte varit ensam om det, inte ens först. Redan första dagen hade de flesta skyltfönstren i stan krossats och det mesta var redan borta innan Karl vågat sig in.
Han tänkte på de stackare som plundrat Elgiganten. Platt-TV, bärbar dator, diskmaskin. Saker som folk trott sig komma ha användning av, men som nu under två år varit helt obrukbara. Ingen kunde förståss veta då att det skulle bli långvarigt. Det hela hade känts så overkligt då. Inte för att det kändes mer verkligt efter två år, men vid det laget hade man i alla fall vant sig lite med situationen och till viss del accepterat den. Tanken på att den skulle bli permanent var dock en sådan som man undvek att tänka.
Marie och Filip återvände till lägret. Med sig hade de en väska full med äpplen och diverse bär.
”Finns gott om frukt kvar här på gården, synd bara att fåglarna aldrigt lärt sig vett och etikett, de envisas med att ta en tugga ur varje äpple.”
”De jävlarna, vi skjuter dem, så de lär sig,” sa Filip. Han var tio år. Marie var hans mor.
”Karl har skjutit två av dem idag, de har lärt sig sin läxa, det kan jag lova.”
”Hur många har du skjutit då, Jens?”
”Äh, jag satt i vakten till mitt på dagen och sen dess har jag suttit här och plockat fjädrarna av det här eländet, har inte hunnit jaga något.”
Gruppen hade slagit läger i skogsbrynet, just intill en gammal bondgård. De hade helst sovit inne i huset, men det hade brunnit, så även ladugården. Deras lilla vindskydd fungerade bra, men inom en månad fanns det risk för frost och vid det laget skulle de vara tvugna att hitta något varmare. Förhoppningsvis fanns det ytterligare gårdar in efter vägen, någon av dem skulle kanske vara beboelig och med lite tur även hysa möjligheter till vedeldning.