Hon var en mycket utsatt människa.
Över en natt blev hon nästan marginaliserad.
Och förstod att hon skulle bli samma fattiglapp
som hon varit under hela sin barndom.

För tårar fanns det inte plats.
Sorg och förtvivlan var större än så.
Hon sökte Gud. Ständigt ständigt sökte hon Gud.
Krafterna var slut och räckte knappt till för vardagen.

Hon sjöng psalmer med barnen och de låg knäböjda
på mattan och bad till Gud och sjöng "Allena Gud..."
Kyrkobesöken orkade hon inte med utan skickade
dottern för att det i alla fall skulle bli folk av henne.

En dag knackade det på dörren och det var en dam
som tiggde till sin sons konfirmation. Hon hade inte
ens pengar till en näsduk åt honom, berättade hon
medan tårarna rann.

Det fanns inga pengar i huset, men det fanns några
nya fina spetsnäsdukar och dessa gav hon kvinnan
med den självklarhet som endast genuint generösa
människor har.

Tiden gick och tiderna försämrades av att hälsan
vacklade.
Hon satt ofta och läste sin bibel, och strök alltid
under det för henne viktiga, med rött.

En dag började hon skriva ner några viktiga kapitel.
Hon skrev och skrev, kunde liksom inte sluta.
Ark efter ark fylldes, och hon vek noga ihop dem,
och la dem sedan i sin väska.

Varje gång hon gick ut la hon diskret några ark
i en port, på en busshållplats, i en affär eller på
en bänk.
År efter år fortgick på samma sätt.

Hon sa det aldrig till någon. Vad hon tänkte
vet ingen.
Varje dag sökte hon Gud och försökte alltid
att vara hans tjänare