sonen var svårt handikappad

Gud svarade inte

på hennes

förvtivlade röst

hon tog sonen med

på ett bönemöte

med tungomålstalande

och handpåläggning

övertygad om att

det skulle hjälpa

fast kanske

inte genast

väntade hon

lika övertygad om

att under skulle ske

kom döden och tog honom

kanske var

hennes lättnad

ett under

i sig

men tomheten

efter sonen

lämnade henne

aldrig