På en cykel,
cyklar jag hemåt.
Klockan är sådär runt 6.
Morgondiset nästanpå bär mig framåt.

I gryningsljuset blandas dag och natt till en sörja av dygnstimmar.
Ugglorna talar om för mig att det är morgon.
För mig är det fortfarande kväll.

På en cykel,
cyklar jag genom ett stendött kvarter,
en av människoljud tyst skogsdunge och till slut en knäpptyst betongdjungel.
Jag ser inte en själ, hör inte en röst och ser inte ett ljus.

Jag är ensam på en cykel genom kvarteren som gränsar till mitt hem,
och det enda jag saknar är natten.

Natten som gick, som blev till nuvarande morgon.
Morgon på en dag som för mig är en osedvanligt ljus kväll på dagen innan.

På min cykel,
cyklar jag in i sovrummet och längtar tills nätterna är natt och morgonen
är lika dunkel.
Aldrig mer en morgonnatt.