Trampad på.

Tillknycklad.

Varför stod

jag inte upp för min gräns.

Vad ville jag ha, när

jag lät mig trampas på.

Vart hade mitt mod tagit vägen.

Det skrämmer mig.

Trodde att vända andra kinden

till betydde att förlåta allt.

Tårar i tysthet.

Oförmåga.

Trötthet.

Dumhet utan gräns.

Ensam i tvåsamhet.

En oändlig ensamhet.

Vaktande av det som inte fanns.

All kraft försvinner.

Omdömet förmörkas.

Allt slutar i kaos

för den som förlorat

sig själv.

Spegelbilden av mig själv

 faller i golvet,

Tusen bitar.

Vem är jag.

Den du säger

eller den jag trott

att jag var.

Jag plockar skärva för

skärva.

Granskar.

Sjunker.

Hur skall jag bli hel?

Sätter en bit på plats.

Sorgen försvinner ut

med tårarna.

Jag måste tro på

min innersta kärna.

Tro inte allt som sägs.

Sakta fogar jag

bit för bit.

Spegelbilden börjar

klarna.

Inte var jag den jag trodde,

och inte heller den du sade

att jag var.

En människa som

tappat sitt värde,

som förlorat sin stolhet,

Som inte vågade säga stopp.

Som samtidigt alltid sa

stopp, som alltid var

ärlig men samtidigt ljög.

Pardoxernas paradox.

Tid läker.

Helande tankar.

Jag borde ha förstått

men jag valde att blunda.

Bitarna faller på plats.

Jag är värdefull.

Unik.

Jag reser mig upp möter

försoning och nåd.

Frid.

Jag får finnas till.

Jag ser åter allt

vackert i livet.

Vandrar ut i livet igen.

Ingen skall någonsin få

trampa på mig igen.

Nu vågar jag sätta min gräns.

Jag lever, jag är till.

© Eva Langrath 2008