Gick och lade mig utan dig.
Tippeti-tappeti-tapp, där ute.
Somnade så, fast på egen hand.
Vaknade sen, men nu i tystnad.
Med dig vid min sida.
Ett manande måste i magen.
Fryser snart, i nakenheten.
Återvänder så till din värme.
Vad jag saknat dig.

När?
Jag vet inte.
I drömmen, kanhända.
Vill ha din hud mot min.
Kryper tätt intill, håller om.
Känner trivseln komma forsande.
Värmen, både utifrån och inifrån.
Samtidigt.
Samma känsla, och samtidigt inte.
Den fysiska värmen du bjuder på.
Och känslan av dig mot mig, Mmmm.
Vad jag saknat dig.

Du vänder dig, så lätt, på mage.
I min famn.
Tror jag, i alla fall.
Det började så, och slutade så.
Men jag är nog för upptagen.
För att faktiskt veta.
Att smeka din kropp.
Vad jag saknat dig.

Händerna hittar hela din form nu.
Stussen, ryggslutet, allt mjukt.
Längre uppåt ryggen, axlarna.
Nacken, och en utflykt i frisyren.
Tillbaka ner, och längsmed ryggen.
Fram och åter över din varma rygg.
Det ogripbart underbara att ha dig.
Tätt, tätt emot mig, nu och här.
Så tätt jag vill. Så länge som nu.
Vad jag saknat dig.

Följer fascinerad hitre benet ned.
Ditt lår, knävecket, vaden, vristen.
En lång och njutningsfull paus här.
Suger njutningsfullt in intrycken,
som så många gånger förr. Långsamt.
Ledbandet sover mellan mina fingrar.
Ligger så härligt bra i min hand.
Älskar känslan, nästan som ryggslutet.
Vad jag saknat dig.

Vill omsluta dig, men inte väcka dig.
Inte för att ha stunden för mig själv,
inte för att jag inte unnar dig den,
utan för att du verkar dela den ändå.
Du sover så njutningsfullt, ibland.
Under mina händer, eller helt själv.
Känns så fel att bryta något så vackert.
Jag kan suga i mig det i timtal.
När du är här igen, som nu.
Vad jag saknat dig.

Med en ansträngning lämnar jag dig nu,
en hel timme, för att teckna dessa ord.
Vi har ju så många timmar kvar, trots allt.
Och strax får jag ju återvända till dig.
För du kommer ligga kvar som helt nyss,
även om stunden flytt, och orden dunstat,
i en kyss, så här, utan något särskilt mål.
Och utan något skriftligt vittnesbörd,
om hur jag saknat dig.

Vill bara behålla stunden, för mig själv.
En annan gång, en utan dig, i saknad?
Och kanske dela den, med någon annan?
Någon jag inte känner, eller alls ens mött.
Vill inte behålla njutningen för mig själv.
Vad vinner jag på sådan egoism, trots allt?
När jag kan dela, om inte dig, så känslan?
Du finns ju bara på en plats i taget, ändå.
Just nu, blott meter bort, i sovrummet.
Och känslan, tills nyss, blott här i mig.
När mina ord kan finnas, kännas, överallt.
Såväl här, och nu, som någon annan gång.
När jag saknar dig.