"Jag tror på verkligheten"
(här kommer rädslan igen)
och jag utrymde min kropp som Tjernobil
jag kunde känna det där varma stället i honom och själen hungrade efter samhörighet
jag var fylld med naiv strålning
visst, vi kan tala klarspråk
men jag tröttnade på att vänta, och du vet att det bara blir fel
huden drar ihop sig till knottror och det där dunkandet av spårvagnar
passerar i bakhuvudet
jag kände mig knullad,
och avståndet lämnade stor hål i min hud

Linstråkar strök sig mellan oss när vi lämnade alla oidentifierbara mil bakom
det daggiga gräset hade lagt sig,
och all aska under huden trånade
jag tar min radioaktiva strålning och vandrar österut
på himlens axlar bär jag allt som du lämnade efter dig
jag räknar tyst för mig själv - fem, sex, sju
och låter abstinensen lägga sig till rätta
jag känner den där eftersmaken av nakenhet all strålning lämnade efter sig

för allt är utrymmt här
jag präglar efter en annan verklighet
och tar mig långt österut
(fem, sex, sju..)
medans jag hoppar i vattenpölarna
jag har abstinens över dig
hur jag rökte dina läppar och halsade dina ögon
hur du brukade komma åt i mitt huvud,
som om du var ett rent beroende
fem, sex, sju..
inga fler sekunder, inga fler mil
all denna skam över sättet jag rör mig på
min själ är anemisk och kippar efter andan
"är det dags att växa upp nu?"

(och jag fortsätter att räkna stegen)
fem, sex, sju..
distansen växer sig djupare och djupare,
och dina rostiga spår verkar aldrig ta slut
jag tror att Transsibiriska Järnvägen går rakt igenom mig