han tyckte att det kanske var lite för mycket av dig att kommentera hans fula, gröna väst
men den var ju ful
och han kunde ju inte ha den på din begravning
men han trodde ju aldrig på de där självmordsbreven
(trots att han sparade de i en pärm)
och han kom ändå inte dit för att gråta

så jag ska komma till saken

vi blir aldrig riktigt klara
det tar aldrig riktigt slut
nej tack
(jag lovar att den där osäkerheten har sin egen omloppsbana)
jag rycker på axlarna

"det gick lite fort där"
sa polisen och pekade mot vägen där jag just hade sprungit för livet
bilen for över den där bruna gatan utan trottoarer,
och livet följde inte riktigt med i guppen.
jag hade önskat att det var batmobilen
eller i alla fall en Saab,
men nu blev saker som de blev
och...
ibland får man bara svälja och ta emot den där käftsmällen
livet åkte fast den här gången
mina undergrounds fick åka med i polisbilen.
de satte på sirenerna
och jag nynnade med i de enformiga tonerna
att spendera natt i fyllecell
medför en aning spänning
med för mycket promille i öronen, närvarna
och alldels för få ögonfransar
lovade jag
den som än lyssnade
att jag skulle sakta ner farten nästa gång
men vem bryr sig
egentligen?

jag suckade åt dina kluvna hårtoppar
och bad dig att läsa det där stycket ur ditt liv igen
du drömde om de där såpbubblorna som inte sprack när man rörde vi dem,
och halsade kallsupar med din granne på sommarkvällarna
det lät fint, visst gjorde det?
men du skulle ändå envisas om den där västen!

lägenheten var ostädad
och i hörnen
stod flyttlådorna med fel sida upp
röran i mitt liv
gjorde dig sorgsen
och du frågade om jag behövde hjälp med något

"nej tack,
jag tittar bara" svarade jag

mitt liv är bara en solblekt vägg
och du är bara en papperssvala