med kyla i själen.

Kom en vår med

ett sakta uppvaknande.

Min själ blev försonad.

Min ångest försvann.

Jag lade mitt

liv i Guds hand.

Förvissad om att

kärlekens väg är

den rätta.

Och att ingen kan

styra dess väg.

En förhoppning

tändes om att

våga igen.

Kanske få möta

kärlek som

blommande sommaräng.

Men då måste jag våga

språnget.

Hoppa utan garantier.

Ta emot det som livet

vill bjuda.

Likt sommarens blommor

som slår ut i full blom.

Kanske för att slås

sönder av slagregn nästa dag.

Jag vågade.

Hoppade utan skyddsnät.

Fann kärlek som var

både som en brusande bäck

och som en viskande sommaräng.

Slog ut i blom.

Lycka och glädje.

För en kort sekund.

Följt av bitterljuv

sorg och smärta.

Du kom in i mitt

liv för att jag skulle

våga språnget.

Två irrbloss möttes

 för att trösta och glädja

varandra en tid.

För att sedan

vandra vidare

på livets färd.

Jag är kvar i sommaren

trots att kärleken inte

tog den väg jag tänkt.

Jag kan fortfarande

se skönheten, känna

friden.

Nyfiket vakna till

vad livet vill bjuda.

Vila i Guds kärlek

Ett stort steg

har jag tagit

på väg tillbaka

till livet.

Hoppas att jag

kan fortsätta vila i nuet.

Att nästa vinter

inte behöver betyda

kyla i själen.