-Vem du än är så ska du ha en sak klar för dig! Hon tystnade en stund, vreden bubblade i henne nästa synbart. Om du hade något med det att göra så dödar jag dig. Med detta hot uttalat verkade hon sjunka ihop och tappa något av den glans som tycktes stråla ut från henne.
-Jag lovar… Jag hade inget med det att göra. Men jag var där. Eller jag kom dit, eh… Jag kom dit, men för sent. Martin tittade ner i golvet, rädd för att möta hennes blick. Han ringde mig, din far alltså, och visste så mycket om min situation, eller vad man ska kalla det. Han sa att han hade svar, att han skulle förklara allt. Han… Martin såg upp, och blickade in i oändlighetens mörker. Det mörkaste hål han sett i hela sitt liv stirrade honom i ansiktet och han tystnade.
Inte ett ljud hördes i den svagt upplysta lägenheten, några ljus fladdrade tyst i ett osynligt drag från något fönster. De stod på en gammal trä byrå som var mörkt betsad och besatt av svarta järnbeslag. Själva ljusstaken var av gjutjärn och även den såg gammal ut. Byrån stod i slutet på hallen som de två främlingarna just nu befann sig i. Bakom byrån öppnades sig ett större rum, vardagsrummet antog Martin, även det var svagt upplyst. Men ljuset där inne tycktes av två olika typer, ett fladdrande, som av stearinljus och ett fast, mer dämpat, kanske en läslampa i något hörn. Det gamla trägolvet sken som med en inre glöd och tapeterna var i naturliga färger. Lägenheten var otroligt vacker och tycktes spegla kvinna som bodde där perfekt.
Han skymtade även en soffrygg, mörkt röd, i skuggan bakom kvinnan som antagligen var Julia.
Hans uppmärksamhet vändes åter till den mörka punkten som stirrade på honom. Även fast hans hjärna skrek åt honom att han var i livsfara, ville kroppen inte känna av paniken. Han stod kvar och stirrade på pistolen i hennes hand. Även fast det var närmare två meters avstånd mellan Martin och pistolens evighetslovande mynning, kände han i kroppen att han med lätthet skulle kunna röra sig mot kvinnan och ta vapnet innan hon hann reagera. Men det gjorde han inte.
-Jag kom upp på den våning där han bodde. Sa han istället. Det var mörkt. Luften sprakade av elektricitet, och jag kunde känna att jag inte var ensam. Jag såg inget. Sen kom explosionen, även om det inte var framkallat av sprängmedel så är explosion rätt ord. Det var en explosion av kraft, vad för kraft vet jag inte.
När jag vaknade låg en dörr på mig och min kropp värkte. Det var din fars dörr, utsliten ur väggen. Jag måste varit medvetslös en stund, för det var helt stilla i lägenheten. Det luktade blod och damm och allt var en ända röra. Din fars assistent var död, lemlästad. Din far satt på golvet och höll sig för magen, men jag kunde ändå se blodet där under. Han levde, knappt. Jag sa att jag skulle ringa efter en ambulans, men han lät mig inte. Ville inte att han och hans assistents död skulle vara förgäves, sa han, din far. Jag trodde inte att han skulle få fram de sista orden, hans kropp rykte så mycket att jag trodde han skulle hinna dö innan han fick sagt det han behövde. I min bibel, var hans sista ord.

Under hela Martins berättelse hade Julia stirrat på honom, utan att blinka, utan att röra sig till och med. Men med de sista orden sjunk hon ner på knä, framåtlutad på händerna. Pistolen bortglömd och tappad. Gråten skakade hennes kropp ljudlöst…

Fortsättning följer...