Bredvid Martin satt Julia på det slitna sättet i den gamla spårvagnen. Hela vagnen var full av folk men ändå kunda han bara förnimma henne. Alla andra var som osynliga för hans häpnadsväckande nya sinnen. Hennes väldoftande hår var som en fyr för hans doftorgan.

Han satt där, mest förundrad faktiskt, förundrad över att han kunde känna så här får någon han nyss mött. Faktumet att han inte ens visst vart hon förde honom tycktes oviktigt.

Det var en ljum dag, blå himmel, fågelsång och sånt. De senaste dagarnas fasor kändes oerhört avlägsna.

De gick av spårvagnen vid ett litet torg och Julia ledde Martin mot en tunnelbannenedgång. Mitt på det lilla torget stod en gammal fontän och skvätte vatten omkring sig på ett sätt som ytterligare tycktes förstärka hans känsla för harmoni. Barn skrattade på en liten uteservering och de var i olika stadier att förtära glass. Små sparvar hoppade runt under borden och pickade upp rester som slank barnen ur händerna.

När de precis hade gått förbi den lilla fontänen ändrades allt. Martin ryste till och en skugga tycktes passera hans sinne. Julia hann gå flera meter innan hon märkte att han hade stannat.

Han var blek i ansiktet och kallsvettades helt plötsligt, hans andetag var korta och häftiga. Han kunde inte för sitt liv förstå varför himlen var blå, varför människor skrattade och var glada. Han kände knappt Julias händer i hans när hon oroligt grepp dem och tittade in i hans oseende ögon.

När hon sagt hans namn för tredje gången reagerade han,
- Vi kan inte gå ner där. Hans röst var låg men tvärsäker. Julia stirrade bara först,
-Men, vad... vad menar du?

Martin sa inget när han började dra henne efter sig bort från det lilla torget och från tunnelbannenedgångens mynning. Först när de kom in på en liten tvärgata mummlade han, halvt riktat mot henne halvt mot tomma luften,
- De väntade där...

Fortsättning följer...