Martin vaknade sakta till. Det som hade väckt honom var en hemtrevligt doft som kittlade hans känsliga doftorgan. Varmt ljus strilade in mellan jalusierna och värmde hans kind. Soffan han låg på var lite kort, men bekväm. En lång stund låg han och njöt av den behagliga morgonstunden.

Sen kom minnena vällande över honom. Hennes hjärtskärande gråt. Hans tafatt tröstande hand på hennes axel. Hur hon förtvivlat slängt sig i hans famn och klamrat sig fast där tills gråten blev till ett svagt kvidande. Martin kom ihåg förvåningen han känt när han lyft henne, så lätt hon var. De vita linnelakanen i hennes säng. Hur de hade känts mot hans fingrar när han bäddade ner henne. Hur hon såg ut när hon sov, och hans långa vakna timmar, fyllda av fascination.

Han satte sig upp, tittade mot sängen. Tom. Varför han tittat visste han inte. De svaga ljuden från köket sade honom ändå var hon fanns. Klockradion bredvid sängen sa att klockan var tio femtiosex. Han låg stilla och trivdes, kände sig säker.

När Julia kom in i vardagsrummet fann hon sin "gäst" vaken. Han tittade upp i taket, med armarna bakom huvudet. Svagt leende. Han påminde henne om en belåten katt i solsken.

När Martin tillslut avbröt sina dagdrömmerier och vände blicken mot henne, var det i lagom tid för att se henne vända sig om och gå tillbaka ut i köket. Han hörde henne, hur hon öppnade ett skåp, tog något, två steg, kaffekanna, hörde kaffe rinna ner i en mugg och sedan hennes återvändande steg.

När hon än en gång klev in i vardagsrummet såg han på henne och hon sträckte fram koppen med kaffe mot honom. Han satte sig upp, smidigt, graciöst, helt oväntat för henne, som inte trodde att män kunde likna rovdjur på så vardagliga sätt.

-Tack, hans röst bröts lite på ett nyvaket sätt.
-Om du är hungrig finns det frukost i köket, sa hon och slog ned blicken. Han gjorde henne förlägen utan att hon förstod varför.

Hur gärna han än ville gå efter henne ut i köket med en gång så var han tvungen att först uppsöka toaletten. När han några minuter senare kom ut därifrån upptäckte han att pistolen var borta från golvet. Hade den varit det innan han gick in på toaletten? Han kunde inte komma ihåg. Han låtsades inte om det och gick ut i köket.

Det doftade kaffe. Magen kurrade som en kattunge spinner. Han satte sig ner vid det fina gamla köksbordet, mitt emot henne. Julia sköt fram ett fat med rostat bröd och Martin tog för sig.

När han hade munnen full, sa hon,
-Jag tror jag vet var vi ska börja...

Fortsättning följer!