Det ringde på dörren igen. Fansjävlahelvetesjävlafittjehovas! Att ta sig upp ur den bekväma soffan samtidigt som man var ganska packade, vilket inte hörde till ovanligheten för Bengan, var som sagt jävligt obekvämt. Speciellt när det var för tredje gången den här jävla kvällen. Kärringen hade ju kunnat gjort det, men nä, hon satt som slukad framför teven, spritfull och jävlig, så det var upp till honom att köra iväg Jehovasjävlarna igen. Att de aldrig gav sig?! Han vinglade till när han reste sig, stödde sig mot det skamfillade soffbordet, kärringenBritts spritglas skvimplade till och hon lyckades bevärdiga honom en blick. Den var totalt intetsägande, men han visste att den betydde, "tur för dig att glaset inte välte för då skulle det ta hus i helvetet!" Han var väl inte riktigt rädd för henne, men nästan. Hon kunde vara så jävla besvärlig. Egentligen var det tur att han hade henne, om inte hon satt hemma och häckade mesta delen av veckorna skulle han inte tycka att det var värt att gå till jobbet. Och då skulle han ha blivit alkis på allvar, det var något han faktiskt var tacksam för. På väg ut ur vardagsrummet tryckte han ner fötterna i de gamla malätna tofflorna, kände deras ingångna trygghet sluta sig om honom och stormade argt ut i hallen mot ytterdörren.

"Fan ta er, era jäv..." Han slet upp dörren full av ilska, redo att skälla ut några små Jehovastanter, låta dem få smaka på hans inpyrda vrede. Detta var då inte vad som hände, nej. Istället bröt sig en förvånad min in i hans ansikte som en inbrottstjuv. Hakan föll ner som själva sinnesbilden av förvåning och han stirrade blankt framför sig. Nu hände något som mest verkar hända på film, i alla fall hade Bengan aldrig varit med om det innan, och skulle aldrig få det igen heller. Tid och rum tycktes tänja ut sig, en miljon långa ögonblick tycktes sträcka ut sig framför honom, väggarna runt honom tycktes upplösas i svärta. Som tur var passerade inte hans liv i revy framför ögonen, det hade varit ett allt för ledsamt sätt att sluta sin tid på jorden med.

Blott en sekund efter att Bengan hade slitit upp dörren full av ilska, briserade hans värld i en explosion av vit smärta.

Med en köttig duns slog yxan in i Bengans ansikte, den kom vinande horisontellt och slog in i hans ansikte rakt över ögonen. Detta var så effektivt att Bengan inte hann säga flasklock. Med yxan stadigt planterad mitt i synen och skallen, föll han bakåt in i hallen. Ryggen böjd som en båge, duns sa det och han träffade golvet. Detta hördes inte särsklit väl eftersom teven i vardagsrummet skränade högt "en bonde i vår by, en bonde i vår by, hejhopp fallerrallanre..."
Det ryckte spasmodiskt i Bengans armar och benen trummade en lätt marschtakt mot linoleumgolvet.

Yxans ägare klev över Bengans ena ben, log för sig själv medan han stängde dörren bakom sig försiktigt, låste och drog för säkerhetskedjan. Fortfarande leende gick han fram till Bengans alltjämnt ryckande kropp, satte sin kängbeklädda fot över Bengans sladdriga käke, använde den som motvikt när han bände loss yxan.

Ett sällsamt ljud, blött och torrt gnissel, skapades av yxans borttagande ur det krossade kraniumet och fick mannen som inte var Jehovas vittne att fnittra för sig själv när han gick mot vardagsrummet. Rensningen hade börjat.

Slutet gott, allting gott.