Genom åren har jag gått förbi den
Aldrig stannat, aldrig velat öppna den eller ens vågat knacka på

Beundrat den, men känt att jag var oinbjuden
Vetat att där bakom fanns något mystiskt och vackert

Plötsligt, efter alla dessa år, står jag framför den,
och slås av tanken att jag kanske kunde vara välkommen ändå

Ett varmt ljus glimmar genom nyckelhålet
Värms av det och njuter en kort stund

Utan iver till en början,
men med en växande känsla av längtan och nyfikenhet
De första groende intentionerna fulla av respekt och vördnad

Så ser jag att dörren står, knappt märkbart, på glänt

Nyfikenheten pockar på och jag rör försiktigt vid den
den glittrar till och öppnar sig

Jag faller handlöst in och landar i ett kittlande men mjukt och lugnande hav av värme och kärlek.

Våra själar hade mötts.