Och nu ligger Per Hagman & jag
på en klippa
Han håller handen för solen
kastar luggen åt sidan, säger;
”du, det ska vara som en schlager,
att komma hem”
Ja, livet är en fest.
Skitkul.
Och en massa odefinierbar sorg
där emellan
Men.
Jag kan inte ens röka snyggt.
Ju.
* * *
Samtidigt som jag drunknar
i den sköna döva dimman
blåser jag paniken
ut
Samtidigt som jag inser
min läggning för banal njutning
är våndan så där
(alltid)
cancerogen
* * *
Nä, jag finner ingen tröst
i mig
och mina generationskamrater
Alla vi
som liksom bara blev
karriär
stresshjärtan
vitiligo
och
bekymrad barnlöshet
Nä, jag finner ingen tröst
i att de om hundra år
tänker kalla oss för
yogagenerationen
Och sorgen
den är odefinierbar
* * *
En röd spindel
springer över mitt papper
jag jagar den lille
med allt mitt bläck
när bläcket glidit ur pennan
mot det vita
spetsar jag honom med udden
Jag vet.
Det bor en sadist i mig.
Jag vet.
Jag är ett offer för banal njutning.
Och så skönt det vore
om någon, någon gång
ville spetsa mig
Så förvånad jag skulle bli.
Så häpen över
att det fanns någon
som kunde
* * *
Mina fötter
är otäckt bruna
Jag vet.
Hade jag sett mig själv på den där båten
hade jag tänkt;
hon tvättar sig nog inte
sen hade jag blivit
lite avundsjuk
som om maligna kroppsdelar
vore allt i livet
* * *
Bredbarsallad
Kungsancappucino
Solstråleskuggor
och mjukglass
med salt, salt lakritsströssel
Det är sommar.
Jag vet.
* * *
”Vad är det med Per Hagman
som gör
att han dyker upp överallt?”,
frågar en vän i mobilen
”nu har han till och med
tagit dig”
Jag svarar: det är det att han är man
och sorgsen
att
världen liksom älskar sorgsna män
De fyller hela världshistorien
och min skeva bokhylla
medan världens sorgsna kvinnor blir begravda
så där osynligt
”six feet under”, under jord
Du.
Det gör liksom ont
att jag sällar mig
till dem
* * *
Men då kastar Per Hagman luggen åt andra sidan, säger;
”nu glömde du den där schlagern,
igen!”
Och det är också det absolut enda
vi är överens om.
* * *
Javisst, livet är en fest.
Skitkul.
Ju.