Jonas vaknade tidigt. Han kände på sig att det skulle bli en bra dag. När han dragit upp rullgardinen möttes han av solen. Äntligen! De tre första veckorna av sommarlovet hade mer eller mindre regnat bort, men nu sken solen och det var varmt, riktigt varmt.

Efter en snabb frukost, bestående av flingor och mjölk, skyndade han ut. Den nya cykeln, 21-växlade cykeln stod i garaget och nu var det äntligen dags att använda den. Det skulle inte bli första cykelturen för sommaren, men tidigare, när det regnat, hade han cyklat på den gamla, dåliga cykeln som han haft sen han varit sju. Nu var han tio och kände sig nästan vuxen.

Petter hade också vaknat tidigt. Hans bror William hade väckt honom.
”Idag måste vi bada,” hade han sagt, ”vi måste ner till älven, hemliga stället.”

Hemliga stället, det var egentligen inte speciellt hemligt. En gammal skogsbilväg ledde ner från stora vägen, genom skogen, till älven. Det var en bra plats för fiske. Även om de inte var de enda som kände till stället kändes det hemligt. Vägen dit var så gammal; det var länge sedan det hade varit möjligt att köra bil hela vägen. Små granar hade vuxit upp mitt på den och på ett ställe hade en liten bäck tagit med sig den provisoriska träbro som någon byggt för länge sen. Där skulle de få bära cyklarna.

William var elva och skulle snart fylla tolv. Petter hade precis fyllt tio.
”Jag ringer Jonas och frågar om han vill följa med.”
”Gör det, snabbt, jag vill bada.”

Petter ringde, men Jonas var inte inne. Istället var det hans mamma som svarade. Jonas var ute med cykeln, men han var fortfarande kvar på gatan och hon gissade att han gärna skulle följa med och bada.
”Bara ni är försiktiga, håll er borta från strömmen.”

De lovade att vara försiktiga.

Jonas tyckte det var en riktigt bra idé och så snart han bytt sina shorts mot badshorts gav de sig iväg. Först cyklade de tre kilometer utanför samhället, efter stora vägen, sen tog de av in i skogen.
”Off-road,” sa William. ”Tur att vi har mountainbikes, annars skulle de aldrig gå.”

De låtsades att de körde terrängmotorcyklar genom skogen, att de var soldater som flydde undan fienden, bakom fiendens linjer. När som helst skulle de kunna råka ut för ett bakhåll. Fienden kunde gömma sig bland björkriset och de skulle inte se dem förrän det var för sent.

Leken gjorde att sträckan försvann som om ingen tid passerat alls. Inte ens den långa uppförsbacken kändes jobbig och efter den var det nedför hela vägen till älven.

Vattnet var inte speciellt varmt, men det var varmt i luften och de gjorde upp en liten eld invid kanten. Fiskare hade eldat där många gånger tidigare och ved fanns det gott om. Det tog en stund innan de fick fyr på den, men snart brann en fin brasa.

I vattnet lekte de fortfarande soldater. William, som var äldst, var kapten och hade befälet över gruppen. Jonas och Petter var de enda två överlevande meniga. De lekte att resten av plutonen hade dödats vid ett bakhåll uppe vid stora vägen.
”Vi måste lämna våra motorcyklar här och ta oss över den här floden. Kommer vi över är vi i säkerhet, men vi måste akta oss, det finns krokodiler.”
”Jag får nog inte simma över hela för mamma.” Jonas kände sig aningen illa till mods.
”Jodå, det är ingen fara, vi är ju tre stycken, är du man eller mus?”
”Man.”
”Dåså, framåt soldater!”

De simmade ut, plaskade i det kalla vattnet och skrattade. Jonas glömde snabbt sin mors förmaningar och efter en stund kändes inte kylan längre.
”Granatanfall!” skrek William och började slå med armarna i vattnet så att det stänkte ordentligt. ”Vi måste ta oss till andra sidan utan att bli träffade, kom nu soldater, följ mig.”

Han simmade iväg ut över älven och de andra två följde efter så snabbt de kunde. De var inte lika duktiga på att simma som William, men ingen ville komma sist så de kämpade allt vad de orkade.

Ingen av dem hade någonsin simmat till andra sidan tidigare. Närmare den andra kanten blev strömmen starkare och det blev tungt att simma, men de tog sig över.
”Nu är vi säkra.”
”Jag är skadad, jag träffades av en granat,” skrek Petter.
”Om du hade blivit träffad av en granat hade du dött, dummer,” sa William.
”Men jag blev bara träffad lite.”
”Okej då. Hur gick det för dig, soldat Jonas?”
”Jag blev biten av en krokodil, men jag lyckades skaka av mig den. Blev bara en skråma.”
”Okej, men vi måste i alla fall i land så snabbt som möjligt och lägga förband.”

Efter en kort stund på andra sidan hade de redan torkat i solen. Jonas frös lite, men det hade han inte tid att tänka på. Han var soldat nu och soldater frös inte.

De ägnade en halvtimme åt att utforska den andra sidan älven. Se till så att inga fiender gömde sig i buskarna. Sen var det dags att simma tillbak igen. Jonas mamma hade skickat med dem en påse bullar och en flaska med saft och nu var det hög tid att inta provianten.
”En helikopter kommer att plocka upp oss på norra stranden om en timme. Den kommer att föra oss till säkerhet.”
”Vilken är norra stranden?”

William gav sin bror en överlägsen blick. ”Den stranden, så klart,” sa han och pekade.

De simmade över igen. Den lilla brasan hade brunnit ut, men resterna av den var fortfarande varma och snart hade de en ny brasa. Egentligen fick de inte göra upp eld när de var själva, men de kände sig rätt stora och dessutom hade någon redan tidigare lagt ut stenar i en cirkel runt eldplatsen så de var säkra på att elden inte skulle sprida sig.

Efter fikapausen började leken om igen. De gick en bit nedströms, bara för att se hur det såg ut där. Strömmen blev starkare och starkare ju längre de gick. De kom fram till ett litet vattenfall och kunde nu se kraftstationen en bit längre ner. Jonas pappa jobbade där den här dagen. Något hade gått sönder och han var där med några andra för att laga. Jonas visste inte vad som var trasigt, men han var stolt över sin far.

De kastade ut pinnar i älven och såg dem åka ner för vattenfallet.
”Tänk om vi hade haft en kanot,” drömde William, ”då hade vi kunnat köra forsränning här. Jag har sett det på teve, det är jättehäftigt.”
”Det hade varit coolt,” höll de andra två pojkarna med.

De hade, som tur var, ingen kanot.

Klockan närmade sig ett och snart skulle de vara tvugna att bege sig hem igen. William och Petter skulle följa med sin pappa in till stan under eftermiddagen. Klockan fyra skulle de åka, men de skulle vara hemma vid tre för att hinna äta middag och byta om.

På vägen tillbaka upp till elden, där de lämnat sina cyklar, fick William en idé. En stor björk hade vält och toppen låg ut över vattnet.
”Vi ser vem som vågar sig längst ut på björken. Jag lovar att jag vågar hålla i björken och hänga ner och känna på strömmen.”
”Det vågar du aldrig.” Petter var helt säker på sin sak.
”Klart jag vågar, men vågar du?”
”Om du gör det först så gör jag det.”

Sagt och gjort. William kröp ut på stammen, ut över vattnet. Hans tyngd fick björken att böjas så att den nästan tog i vattenytan. Försiktigt doppade han ner benen i vattnet och när det gick bra lät han hela kroppen glida ner i vattnet. Strömmen höll honom raklång och det var med ganska stor möda han lyckades dra sig upp på björken igen. Han andades häftigt när han kom iland igen.
”Gör om det,” triumferade han.

Petter kände en klump i magen, men han ville inte visa att han var rädd.

Det gick bra, både för Petter och Jonas, även om de inte la sig med hela kroppen ut i vattnet, benen fick räcka.
”Vi prövar alla tre samtidigt,” tyckte William. ”Jag kan gå längst ut, jag som vågar.”

Han kröp ut på björken, längre än vad han gjort tidigare och nu tog toppen på trädet i vattenytan och böjdes av strömmen. Jonas och Petter kröp efter och björken tyngdes ner ytterligare.
”Kom igen nu, era små fegisar, visa att ni börjar på mellanstadiet till hösten.”

De tre pojkarna hängde från björken, ner i det kalla strömmande vattnet.
”Vi låtsas att vi hänger bakom en motorbåt, på väg i säkerhet. Fienden jagar oss med sina båtar, men jag tror att vi kommer att hinna undan.”

De skrattade och härmade ljuden från allehanda vapen och explosioner, precis som de sett på tv och ingen av dem var längre rädd.

Petter skulle precis till att säga något när det började knaka. Björken stod inte längre emot tyngden av de tre barnen och strömmen som drog i den och gav efter något. Det hela hände så hastigt att de inte var beredda på det och William tappade greppet om stocken. Han flöt iväg och gav ifrån sig ett skrik.

Jonas och Petter blev förskräckta och skyndade sig att kravla sig tillbaka upp på land. De såg William kämpa mot strömmen en bit ner och sprang längs kanten mot honom. Snart skulle han vara framme vid fallet.

Vid fallet var älven grund och många stenar stack upp ur vattnet. William åkte mot en av dem och lyckades ta sig upp på den. Flämtande och kraftigt uppskrämd låg han där. Han var bara några meter från stranden, men han visste att strömmen var för stark för att han skulle kunna simma dit.
”Vi måste bygga en bro och rädd honom,” skrek Petter. Skräcken som hade greppat tag om honom ekade i hans röst.

De letade febrilt efter något, pinnar som var långa nog att nå ut till stenen, men samtidigt inte tyngre än att de klarade av att lyfta dem.
”Skynda er,” skrek William.
”Vi borde kanske hämta hjälp. Min pappa är där nere,” sa Jonas och pekade mot kraftverksdammen.
”Det kan vi inte, om vi hämtar din pappa så kommer han att få veta vad vi gjort och då kommer vi aldrig få fara hit igen.”

Jonas visste att han hade rätt. Detta var något de inte skulle kunna berätta för någon. Han kunde föreställa sig den utskällning hans mor skulle ge honom. De var tvugna att lösa det här själva.

Till slut hade de hittat ett par pinnar som kanske var långa nog. De första två visade sig inte nå hela vägen fram, men den tredje pinnen, nådde fram till William.
”Jag kan inte gå på den här, den är alldeles för tunn.”
”Men om du håller i ena änden och vi drar in dig till land kanske vi klarar det.”
”Okej.”

Han tog tag i pinnen, som var en liten björk som stått alldeles vid kanten av älven. Älven hade tagit med sig marken där den stod under vårens snösmältning när vattenståndet i älven varit betydligt högre än det var nu. Petter och Jonas höll i den tjocka änden där rötterna fortfarande satt kvar.

Den kraft med vilken älven slet i dem, när William dök ner från stenen, ner i vattnet, var betydligt starkare än de väntat sig. De fick kämpa för att hålla sig kvar på stranden och William kämpade och sparkade med benen för att ta sig in mot dem. Alla tre kände hur krampen började komma i deras armar, men de visste att det var allvar och fortsatte kämpa.

Tillslut lyckades de dra in William till kanten och han kämpade sig upp på land igen. Tårarna rann ner för hans kinder.
”Jag trodde jag skulle dö, jag var helt säker på att jag skulle dö.”


Klockan hade hunnit bli nästan halv fyra innan de tre pojkarna var hemma igen. De hade lovat varandra att ingen någonsin skulle få veta vad som hänt, att de aldrig skulle berätta. Det var bäst så.
”Vi har lärt oss vår läxa och det finns ingen mening med att våra föräldrar ska få veta så att det kan tjata på oss om det för all framtid,” menade William.


The End



(Hade egentligen tänkt att den skulle sluta på ett annat, mindre lyckligt sätt, men när jag skrev ner historien så blev den såhär.)