Jag minns inte vad jag tänkte gjorde eller kände när ångesten tog över min kropp. Minns bara hur jag låg på golvet och trodde att denna gång kommer jag att dö. Stickningarna var nålar i huden och smärtan kan inte beskrivas i ord. Minns hur jag såg hela mitt liv passera förbi när jag åter igen fick svårt att andras.
Du bara stod där och sa ”skärp dej" medan jag bad om hjälp för mitt liv.
De är de stunderna jag har svårast att glömma. De är de stunderna jag minns som gör att jag undrar hur jag kunde stå ut så länge. Jag vet att du säkert inte ville mej nåt ont, vi var bara så fel för varann. Vi är eller snarare har blivit vänner idag och du har väl funnits där vid min sida många gånger men ändock har du flertalet gånger sårat mej, men jag tror väl inte att du själv kan förstå eller snarare jag vet att du inte själv kan förstå hur det känns att ha upplevt allt jag har. Att ha blivit sviken av så många av mina närstående och att ha fått vara den som alltid fått skulden för allt. Ditt liv har alltid varit så normalt.
Dina ord slog som slag mot mitt ansiktet när du sa ”det är väl bara att välja att inte vara deprimerad”. Jag befann mej i ett vakuum av leda under närmare 7år, jag beskyller inte dej, jag beskyller mej själv för att jag stannade så länge.