Höstsolen brinner
tidig morgon
på min balkong
Mina tankar är tysta
som en melankolisk
melodisk sång
Den viskande rösten
inom mig
säger att kärleken
lever stark i dig
Och jag blundar
bort alla stigande tårar
och svarar i sinnet
att vi måste vara dårar

Ibland stiger solen
i våra sjungande hjärtan
och ibland går den ner
med den envisa smärtan
Oron och ovissheten
suddar ibland ut bilden
av den vackra evigheten
Jag målar tavlor inom mig
där jag strör kärlekens
blomblad över dig
Jag skriver poesi i ditt namn
med glödande ord som
berättar vad du gör mig

Och höstsolen brinner
ovanför våra sinnen
Alla dessa känslor
som färgar livets väg
och våra minnen
Bänken där vi satt
mitt i natten
i den skakade famnen
och såg ut över
svarta vatten
Havet i solnedgången
där du satt bredvid mig
och jag insåg att jag
var hjälplöst förlorad
i den vackra sången

Bilden av dig
sovande i solen ute
på det blåaste vatten
jagar mig ännu
när jag sluter mina ögon
i den tysta natten
Jag ville böja mig
över dig i solskenet
stryka undan dina
hårslingor av guld
och kyssa din panna
omfamna dig med alla
mina tysta ord
och du skulle se på mig
och veta att de är sanna