Minnen dyker upp oväntat ibland.
De måste tas om hand.
Kanske är det uppgörelsens tid.

" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Minnen dyker upp oväntat ibland.
De måste tas om hand.
Kanske är det uppgörelsens tid.




Pappa varför pappa

 

pappas flicka men
utan pappa

för även innan
du dog pappa
så fanns jag
inte för dig

jo det är klart att jag fanns
för du ville ju ha familj
tror jag i alla fall
vem kan veta det
när ingen finns kvar att fråga

hur många gånger har jag inte hört
orden "men oj så lik sin pappa"

inte en gång
hörde jag dig
kommentera
fast du hörde

jag stod alltid tyst och väntade
önskade alltid något mer och nu
förstår jag varför jag inte ville
att dagen skulle vara slut och
att jag var ledsen när den var det

jag ritade jämt prinsessor i hopp om att du skulle
se och förstå att jag ville vara din prinsessa

du tog mig 
aldrig i famn
du tilltalade
mig aldrig

du hade ett utmärkt musikaliskt gehör
ditt människogehör får underkänt
och där stod jag och väntade på att
bli insläppt i ditt hjärta fast det var
stängt och jag svalde och svalde

din prinsessa pappa - din egen lilla
prinsessa fanns där fast du inte såg

vad vill du säga till
ditt försvar pappa
finns det någon 
förklaring eller var det

medfödd känslokyla brist på närhetsvilja
känslomässig stumhet eller nonchalans
gav du mig det du själv hade fått som barn
eller hade du några teorier som du slaviskt
följde eller älskade du mig helt enkelt inte

jag har stått i kylan och väntat länge nu och jag har
svalt och svalt - väntat och väntat utan några tårar

för jag visste inte
vad jag saknade
och längtade efter 
orden var inte satta 

när jag såg din kista sänkas ner var det ilska
och besvikelse jag kände för jag var arg på dig
pappa för du hade aldrig släppt in mig och du
kunde väl åtminstone ha knackat på locket för
att krama mig och säga att du älskade mig

min egen pappa - du gav mig aldrig ett enda ord
skrev mig inte enda rad och jag undrar inte alls på

att jag aldrig har
kunnat älska min
egen kropp utan
känt mig som en

främling i mig själv för att du
aldrig gav mig min tillhörighet
och jag tror att jag hatar dig
för det pappa och ingen har
någonsin gjort mig så besviken

som du min egen pappa har gjort och jag ska börja
att tycka bättre om min kropp även om den åldrats nu

så är den ju min och du
ska aldrig mer få mig att
vara utanför nu när jag
ser hur lilla jag kämpade

måste jag ta hand om den lilla tösen
som står där så förundrat och väntar
på sin pappa som kommer från jobbet
men struntar i att hälsa på henne och
hon ser sin kompis pappa som alltid

tar sina tre barn i famn och skrattar mot dem så att
kärleken lyser och jag hade inga ord den gången

nu ska jag ge den lilla
söta flickan - din egen
prinsessa ska få sina
ord och inte behöva

stå där längre och försöka förstå vad som sker och
svälja och svälja utan att någon kommer till hennes
undsättning för du som är hennes pappa går bara
förbi henne och låter henne stå där som om du inte
brydde dig det minsta om din egen dotter och jag

kan bara säga dig att jag skulle aldrig kunna
tänka mig att gå förbi dig om jag mötte dig

 




Fri vers av -Ulla Tilemo- VIP
Läst 672 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2008-08-26 17:11



Bookmark and Share


  Michaela Dutius
En text som andas sorg och övergivenhet
2008-08-27

  Teresia Ridell
Ja sorgen över ens föräldrars frånvaro...går den någonsin över ? Min far "försvann" (flyttade utomlands) när jag var 5år. Min barns pappa valde att lämna denna värld i helgen. Nu försöker jag få två små (våra/mina) pojkar på 5 resp11år att gå igenom sorgen och förstå att deras pappa aldrig mer finns.

Det gör ont att vara människa och du förmedlar det väldigt bra här !
2008-08-27

  Regular
smärtsam läsning och ändå skriven med en saknad och längtan men också en uppgörelse med det förflutna...
2008-08-27

  * Ammi *
Ja du vännen, vad skriver man, säger man? men männen förr skulle ju inte visa för mkt känslor, Män skulle vara Män i fingerspetsarna, känslor var för kvinnor, jag tror att det var mkt sånt förr .. men jag förstår oxå dina känslor, och det är tunga minnen du bär, bra att bearbeta, och släppa ..
kram
2008-08-26

  Ilona _L
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga...
Så sorgligt för dig, men han gjorde väl så gott han kunde, stackarn.
Kan inte låta bli att skriva "stackarn" för det måste vara ett hemskt öde att inte kunna ge och ta i kärlekens namn.
Du beskriver det fint!
2008-08-26

  Bibbi VIP
Det här gör så ont så jag har svårt för att läsa det.
Å, så smärtsamt.
Jag blir mållös och stum.
2008-08-26

    Maria Malm
Berörande. Sorgligt..men kanske var han offer för tyngden i sin egen "ryggsäck"?
2008-08-26
  > Nästa text
< Föregående

-Ulla Tilemo-
-Ulla Tilemo- VIP