Låser upp och öppnar dörren försiktigt
stannar i trapphuset, lyssnar hör inget
från våningen under

Går så tyst jag kan nedför trappan, så
när jag har ett par trappsteg kvar, så
slås dörren upp av damen som bor
i våningen under mig

Hon står så jag kommer inte förbi, så ser
hon på mig med svarta stickande ögon,
jag hinner inte säga hej, förrän dörren
slås igen så hårt, så jag tror dörren ska
flyga ur sin karm

Jag kan inte förstå varför hon beter sig
som hon gör, vill inte berätta för henne
om allt jag gör, för jag vet att det förs
vidare, så av min fjäder blir det en höna
när nog många har hört hennes version
av det jag sagt

Hon måste ha öron som hör precis allt,
för när hon är hemma och jag på väg
ut, eller kommer hem så slås dörren
upp och hon bara stirrar säger ingenting,
så smäller hon igen dörren med ett brak


Vad jag vet så har jag inte gjort henne
något, det enda felet är säkert den, att
hon inte vet något av det jag gör

Jag har mitt liv är vuxen och lever och
gör det som för mig är viktigt

Att inte kunna samsas med grannar, när
vi bor så nära är för mig obegripligt, jag
förstår inte hur en del människor tänker

Det är inte fel at kunna säga hej när man
möts, men se det går inte, antingen smäller
hon igen sin dörr, eller så vänder hon mig
ryggen

Försöker inte bry mig längre, tycker det är
barnsligt av vuxna människor att bete sig
som ett litet barn

anits 27 augusti 2008