Det regnade hela dagen igår.
Jag körde till stan. Samtal på Håkans avdelning.
Det var länge sedan sist. Och jag hade inte mycket
att berätta tyckte jag. Men ängeln i rummet delade
inte min uppfattning. Hon blev både rörd och verkade
så glad och nöjd när hon konstaterade "det är din tur
nu Ulla" och jag svarar överraskad "men herregud det
är väl bra sent för det" men hon behåller fattningen och
svarar "tja det är ju nu, just nu, du kan ta hand OM DIG".
För första gången gråter jag inte. När hon säger att vi
inte bokar ny tid, att hon finns om jag behöver det....
gör magen ett skutt, men också själen...någon slags
frihetskänsla har fötts - därinne hos IngMarie, har det
fötts något istället för Håkan som dog.

När jag går ut ser jag de väntande patienterna och
minns.....och när jag hör den unge mannen med de
av kortison runda kinderna, så lyckligt berätta att hans
fru hade hittat så bra livsmedel, det både smakade och
fungerade trots behandlingen....då tar minnena över
och jag är tillbaks på avdelningen med min älskade Håkan.....

en förbannat lång evighet sedan

jag var en hel människa

hur blir man det med en kropp som strejkar

mentalhygieniskt arbete ligger bakom

kunde blivit galen

poeter.se har räddat min själ

gårdagens bilkörning

ryggen i totalkris

treocomptillnatten

vaknar tidigt och vet direkt

en glad dag

går ut med hunden och andas

känner livet ser naturen

lever

JAG ORKAR

klipper gräset åker till tippen med skräp

hittar mina egna tankar

och hör mig själv säga:

DET ÄR FÖR JÄVLIGT
DET ÄR INTE SANT
HERREGUD ÄR DET SÅ DET KÄNNS
ATT VARA MÄNNISKA
MEN DET ÄR JU
EN HEL JÄVLA FÖRBANNAD EVIGHET SEDAN......