När skolorna nu har börjat igen efter
sommarlovet, kom jag att tänka på,
hur det var när jag skulle börja skolan
inne i stan

Det var inte lätt, inga pengar till bussen,
tretton kilometer in till stan, för några
dagar kvar på månaden, så det lönade
sig inte att köpa månadskort, när det
så blev ny månad minns jag att jag fick
bidrag till busskortet

Vad gör jag, liten rädd och mycket ensam
kände jag mig, pengar till bussen av mina
föräldrar var inte att tänka på

Vad gör jag då, tretton år gammal, det var
bara att cykla, så rädd jag var många gånger,
trafiken tidiga morgnar kunde vara intensiv

Dimman som ibland var så tät,att jag inte såg
handen framför mig, ensam var jag att cykla,
alla andra åkte buss

Nu är det försent, jag undrade då och jag
har undrat många gånger sedan jag blivit
äldre, fått egna barn, hur tordes dom
släppa i väg mig

När jag tänker tillbaka hur det var, och ser
hur dagens barn blir hämtade och lämnade
vid skolan, en kontrast som natt och dag

Mina barn har fått skolskjuts alla år dom
gått i grundskolan, ofta när dom var små
följde jag dom till platsen där skolbilen
hämtade

Ja jag överlevde men när jag tänker tillbaka
hur det var, kommer tårarna och tankarna
var jag inget värd

anits 31 augusti 2008