Ibland värker själen inom mig,
det gör ont i mitt bröst.
Jag känner smärtan klart och tydligt,
som om jag snart går i två delar.

Jag vill bara krypa samman,
gömma mig inuti mig själv.
Att någon ska hålla om mig,
en varm famn att krypa in i.

Men ensam står jag i vinden,
den rör runt i mitt hår,
Sveper bort tårarna på min kind,
renar mitt hjärta från smärta.

Tårarna stiger i mina ögon,
ger mig en suddig blick.
Tårarna rinner över,
ner över mina kinder, lättar min smärta.

Att det kan göra så ont,
inuti mig själv utan att någon gör mig illa.
Att insidan i mig själv har ett sår,
som blöder.

Jag låter tiden bli mitt balsam,
att bara låta tiden gå.
Vädra ut smärtan när den kommer,
inte stänga in den.

Framöver kommer smärtan att minska,
men jag måste låta den finnas.
Sedan går jag starkare,
på min stig i livet.