Underbaringen i mitt liv, min älskade!

Idag är det fem år sedan vi satt i Ulfs rum och hörde
om Anna Lindh. Minns du hur vi grät? Minns du att
vi sa att det är tur att vi har varandra att få gråta 
ihop  med? Och vi längtade till Sverige för att få
känna delaktighet i sorgen.

Du hade nu haft vetskap om din dödliga sjukdom
i nästan fem långa hemska år. Och du hade fått
genomgå svåra behandlingar och även en bypass.
Jag vet ingen människa med så stor livsglädje som
du. In i det sista.....

Nu sitter jag i köket och spelar en cd m bl a Barbers
adagio som du älskade.
I snart tre år har jag gråtit mina tårar i ensamhet.
Och jag har, ibland förgäves, försökt minnas alla
kloka ord du gav mig innan du slutade andas.

Jag minns särskilt en gång, en eftermiddag en av
de sista veckorna du levde.
Du satt på en stol i det mörka rummet och din röst
var svagare än annars. Och du sa att du var så
lyckligt lottad som hade haft mig vid din sida......

Och jag som alltid var på väg någonstans, bad dig
säga allting igen imorgon när jag hade tid att lyssna
bättre. Jag minns att jag stod och diskade och var på
väg för att handla in sådant du behövde, och tårarna
fick inte tid att komma, och öronen stängde av sig.

Jag förbannar tidsbristen, att alla behövde allting av
mig samtidigt. Är det något jag förtvivlas över så är
det just det. Mamma som inte kunde förstå varför
jag inte kunde vara hos henne hela tiden. Mitt arbete
som måste gå vidare, även om jag tog ledigt en del.

Våra djur skulle ha sin skötsel, och Olga fick ju vara
med hos dig och det kändes så fint. På så sätt tog
hon ändå farväl av dig. För mig var allt som i ett enda
stort töcken. Något var på väg att gå sönder inom mig
men skulle hålla ett tag till för att jag höll tillbaks allt.

Dina sista dagar, dina sista timmar, dina sista minuter
skulle jag vara med om. Inget av det skulle undgå mina
sinnen. Därom var jag helt övertygad. Inga lugnande
mediciner, inget som kunde göra mig avtrubbad tilläts
att komma i min väg.

När jag en sista gång förklarade för dig hur mycket jag
älskade dig, hur enormt mycket du hade betytt i mitt
liv, och att din sjukdom inte hade förtagit något av
det, för att jag alltid älskade dig mer och mer; såg du
förvånat på mig bakom genomskinligheten, och log.

Vi talade alltid mycket med varandra, och om det är
något jag uppskattar så är det just det. Och nu när
sorgen har lugnat sig något, börjar jag minnas allt
mer av våra samtal. Och framförallt dina kloka ord.
Många gånger berörde vi begreppet vänskap.

Du sa till mig att jag var alldeles för snäll. Att inte
alla förtjänade en vän som jag. Nu ser jag framför
mig hur jag viftade bort det som en bagatell. Men
nu inser jag hur rätt du hade. Som alltid. För du
var en ovanligt klok man.

"Var rädd om dig Ulla", sa du och bad mig att se mig
för så att jag inte blev utnyttjad. Och du om någon
visste ju hur ledsen jag blev när människor inte
var de vänner de gav sig ut för, och att det nog var
det som gjorde mig mest illa av allt.

På ett sätt är jag glad över att du inte behöver få
uppleva hur så kallade vänner har svikit mig på
olika sätt. Du skulle ha upprörts å det grövsta om
du hade fått veta vad som sker. Jag tror att jag
får utdelade bitar av din självständighet nu!

En period talade vi mycket om vägval och livsvalen
vi gör. Vägskälen man kommer till förr eller senare.
Och just nu står jag vid ett sådant. Nu tror jag att
jag vet hur jag vill gå vidare. Du vet hur viktigt det
är för mig att allt känns äkta. Där är jag nu.

För en vecka sedan såg jag en häger igen. Fast det
var flera månader sedan sist. Idag såg jag en igen.
Och jag blev alldeles varm. Det känns så övertygat
starkt i mig. Bud från min älskade. Du står framför
mig. Här är foton av dig överallt.

Jag vill påminnas om dig jämt. Du var det stora i
mitt liv. Och jag vill bli påmind om all den kärlek
som fanns hos oss. Som finns kvar hos mig. För
du som jag visste att kärlek inte dör. Och fast du
aldrig sa det, tror jag att det bekymrade dig.

Inom mig finns en vetskap om att du visste att jag
nog aldrig skulle kunna älska någon igen. Och du
ville nog inte se framför dig hur ensam jag skulle bli.
Jag hoppas att du hade frid när du till sist tvingades
att ge upp för att sjukdomen var starkast.

Nu har jag dina ord och tankar att minnas och att
leva med. Just idag fann jag i gömmorna en liten
bok som du skulle fått. Den kom bort i hanteringen
och det är jag lite ledsen för. Titeln är kort och gott
ÄLSKAR DIG. På sista sidan står det så här:

DET ENDA JAG HAR ÄR DIN KÄRLEK
JAG HAR ALLT.....

Jag lovar dig min älskade, att
ta bättre hand om mig själv,
för jag vet att du önskade det
om du bara lovar mig att det
kommer fler hägrar till mig

Min älskling, dagarna går men min saknad
står orubbligt kvar i sin längtan. 

Kärleken är evig
från din
Ulla