Vi träffade så sällan. Du bodde långt bort.
Och omständigheter gjorde att kontakten endast blev sporadisk.

Men under årens lopp, när jag har lärt känna mig själv, har jag börjat förstå att vi två är ganska lika ändå. Jag lärde aldrig känna dig så mycket som jag ville, men hur du var och vad du sade de få gånger vi träffades har jag sparat i mitt minne.

I mitt första minne av dig springer jag in till dig. 
Du tar upp mig i famnen och hälsar glatt gomorron.
Jag minns den vita brynjan du hade på dig
och det gråa håret därunder.

Men det bästa minnet av dig
är när jag vid tjugotre års ålder hälsade på dig
i din stuga vid havet.
Vi gjorde en utflykt med din båt

En stor sak för mig som knappt varit ute på sjön förr.
Och rätt som var så lämnade du över rodret till mig!
Först värjde jag mig - inte kan jag styra!
Men du var lugn och försäkrade mig att det kunde jag visst.
Och så gjorde jag det ett litet tag
och det är klart att det gick bra.
Så tack för det förtroende du visade mig
en liten gest för dig, men en viktig sak för mig

Dit ut till stugan kom jag aldrig mer.
Sista gången vi träffades var hemma i din våning i Göteborg
där jag fick nattlogi vid ett kort besök i stan.
Då berättade du lite om ditt liv för mig.
Det är ord jag noga lade på minnet
för jag visste ju inte så mycket om dig.
Det var det enda förtroliga samtal vi hade
så där på tu man hand

Vi träffades aldrig mer.
Jag ville det, men ödet ville inte det
utan satte varje gång käppar i hjulet.

Och du gick bort så oväntat och fort
Jag hann inte ta adjö
ingen hann göra det.

Du fick vara verksam in i det sista
du fick göra det du gillade mest 
vara ute på sjön och pilka makrill 
kort innan du fick bud.

Du fick lämna jordelivet ute i din kära lilla stuga.
Det var ändå en tröst att du slapp ligga som ett vårdpaket.

Jag känner sorg över att jag inte fick mera tid med dig
att jag aldrig fick lära känna dig så bra som jag hade velat

Jag är säker på att du hade kunnat bli min goda vän
- Farfar Sven