Hon rusar genom skogens djupa hemlighet
hon är förblindad av kärlek
och jagas av fantombilder
i nattens mörka gåtfullhet

Hon fastnar i snåren och skär sin hud
blödande sår i skymningen
pryder hennes begråtna skrud
Hon ramlar och faller mot beregnad mark
hon trasslar in sitt långa hår
i spindelväv och bark

Älskade stjärnor som glimrar och tindrar
är för henne flämtande ljus i natten
som tröstar och lindrar
desprationen i hennes gråtande hjärta
där hon förvaltar och stänger in
livets ofrånkomligt pulserande smärta

Hon ligger bland gröna lingonris och sten
och ser med öppna ögon upp
mot himlens stjärnbeströdda sken
Mjuka ögonfransar blinkar trött
mot den rodnande kinden
hon kurar ihop sig om sin längtan
medan jorden smeker henne
i den svalnande vinden