Hur ont kan de göra

och hur mycket smärta klarar jag av

gränsen töjs - och jag tål bara mera

När livet inte har något nytt att ge

ställer jag små fällor där de stackars offren fastnar i

Otroligt hur fräcka människor kan bli

Hur de kan - utan att blinka - utnyttja och

ta tillvara situationer...

och

på köpet

får jag en ordentlig dos av min drog

besvikelse som leder till den oerhörda smärtan

vilket i sin tur gräver ner mig till sorgens djup

där jag kan älta i alla evigheter

"jag viste att det här skulle hända!"

Så hur gör jag för att skapa glädjefulla minnen

som jag sedan i ålderns höst vågar berätta till mina (blivande)

barnbarn och barnbarnsbarn

Hur kan jag släppa taget över mitt destruktiva mönster

för inte vill jag att de står på min grav

"hon föddes,

levde och dog i

lidelse och smärta

en sann hjälte

smärtoman!"