Det var en gång den där dagen; just den där dagen, dagen när inget var som vanligt. Allt var, men inget stämde. Jag satt på en bänk och hörde fåglarna kvittra. Löven hade precis slagit ut på björkarna och grönskan var overkligt grön. Jag hade upplevt det förr, våren, det var inget nytt, det var som vanligt, men inte den här dagen. Det var något med dagen som väckte min nyfikenhet. Jag visste inte om det var något positivt eller negativt som gjorde den där dagen annorlunda. Det spelade egentligen ingen roll. I just det ögonblicket kändes det bara spännande. Fåglarna kvittrade, humlor, myggor och fjärilar flög omkring, levde sina egna liv, i sin egen värld, samtidigt som de försökte undvika att bli mat åt fåglarna. Jag behövde inte oroa mig för det. Av någon anledning verkade fåglarna inte speciellt intresserade av att äta mig. Jag satt där på min bänk i grönskan, njöt av den varma vårsolen och andades in den varma luften. Det doftade av allt möjligt, det doftade av liv. Hur skulle jag kunna veta? Hur skulle jag kunna veta att detta var den sista dagen, sista dagen jag kände doften av liv, sista dagen jag andades in den varma vårluften bland grönska, så grön att den nästan kändes overklig? Jag kunde inte veta, men jag var nyfiken.

Allt gick snabbt, väldigt snabbt. Ena stunden fanns jag där, njöt av livet, nyfiken på vad som väntade runt hörnet. I nästa stund hade jag kilat runt hörnet och fanns inte längre. Nyfikenheten slocknade, grönskan försvann, fåglarna tystnade. Döden tog mig med till ett rike utan slut, ett rike utan början. Ett rike av ingenting. Jag var tillbaka där jag varit innan jag föddes, jag var ingenting. Andra levde vidare, men jag var borta. Andra sörjde mig, men det fanns ingen anledning till det. Jag hade det bra. Jag fanns inte längre. Alla mina minnen, allt som var jag, var borta. Kvar fanns andras minnen av det som varit jag, men jag fanns inte längre. Det var just den där dagen, den sista dagen. Den dagen fanns jag, sen fanns jag inte mer.