Han satt där, ensam, ensam som bara en tonåring kan vara. Hon kom. Hon stannade, inte vid honom utan några meter därifrån, med henne. Hon visste inte vem han var, visste inte att han existerade. Han visste att hon existerade. Tjejen hon stannat vid visste att han existerade, men bara just så pass. De hade gått i samma klass på högstadiet, men det var en stor klass. Nu gick de första året på gymnasiet. 16 år. Hans blick var fäst vid hennes ögon, hennes ögon som var så blå, ljust blå, som han önskade att isen skulle vara, som isen var i de tecknade filmer han sett och älskat när han varit yngre. Hon stod där, bara några meter ifrån honom och det gjorde honom alldeles varm, men samtidigt fanns den där sugande känslan i magen; som om kroppen sa åt honom att göra något innan det var för sent och hon försvann igen, men samtidigt fanns den andra rösten där inne som inte ville att han skulle göra bort sig. Han var nervös, alltid nervös när hon var nära. Kanske var det idag han skulle våga gå fram till henne och prata med henne, berätta att han faktiskt existerade, att han fanns och att han tyckte om henne.

Hon visste inte att han fanns, visste inte vad han hette. Han visste vad hon hette, visste var hon bodde och i sina drömmar hade han byggt upp en bild av vem hon var, han visste precis. Hon var den perfekta tjejen för honom, tjejen som han skulle gifta sig med, så småningom, men ännu visste hon inte vem han var.

Hon försvann, bort till nästa lektion. Han blev ensam kvar. Han borde också gå till nästa lektion, men inte riktigt än, hon skulle kanske komma tillbaka. Tillslut försvann han också, men han kunde inte koncentrera sig. Istället fantiserade han om hur det hade kunnat bli om han vågat gå fram till henne, vågat prata med henne, vågat berätta hur söt han tyckte hon var.

Dagen därpå såg han inte till henne, men på onsdagen kom hon igen. Han satt på samma ställe. Låtsades skriva ett sms till någon. Hon pratade och skrattade, spred glädje, men inte till honom, han var osynlig.

Samma scenario utspelade sig gång på gång. Hon fanns där i hans närhet, men han vågade aldrig säga något, men han kunde inte slita blicken från henne. Han drömde om henne, hur det var att vara med henne, gå på bio med henne, se en film hemma i soffan med henne, bara prata med henne över en kopp choklad. Drömmarna gjorde honom glad, men han hatade sig själv mer för varje gång han inte vågade gå fram till henne. De gick på samma skola, samma skola som 1000 andra och för henne var han osynlig. Han önskade att han vågade gå fram, visste vad han skulle säga. Fler gånger än han kunde räkna hade han övat framför spegeln, men aldrig vågade han. Tänk om hon blev arg, sa att han kunde gå därifrån och låta henne vara ifred, men tänk om hon blev glad, om hon föreslog att de skulle gå på bio, eller bjöd in honom på fest.

Fest, då kanske, om han hade tur. Han började gå på fester med sina kompisar. Kanske skulle de någon gång hamna på samma fest. Efter några cider skulle han våga.

De hamnade på samma fest. En cider till behövde han i alla fall. Kanske en till också. Ett par klunkar vodka skulle kanske hjälpa. Det smakade surt och brände i halsen. Smaken satt kvar i flera minuter i munnen, men nästa omgång klunkar gick lättare.

Efter en timmes tillbedjan av den stora porslinsguden kom hans mor och hämtade honom. Det kunde inte bli värre, han hoppades att hon inte såg, men hon visste ändå inte att han existerade. Han hade inte vågat, inte ens efter några cider. Nu fick han inte gå på fler fester på ett tag. Mor och far var oroliga för honom. ”Det är inte nyttigt att dricka så mycket, särskilt inte i din ålder, du växer fortfarande.” Hans mor kunde vara så pinsam, men det gjorde inget. Nu stannade han hemma och drömde om henne istället, drömde om hur det skulle vara att vara tillsammans med henne, vara hennes pojkvän. Det skulle vara underbart. Han drömde.

På måndagen såg han henne igen, på samma ställe, i cafeterian. Han önskade att han skulle våga prata med henne, eller att hon i alla fall skulle slänga en blick, ett leende åt hans håll. Det gjorde hon inte.

Första året gick. Han såg henne nästan varje dag, men vågade aldrig.
Andra året gick.
Tredje året gick. Han vågade inte. Hon försvann. Han försvann.