Det stora lönnträdet med tjock stam längst nere vid cykelstället, hade rötter som spräckt asfalten. Stammen var målet för kurragömma med dunk, ”pax” när vi jagade och något att stanna vid när alla runt omkring var stora killar från andra klass. Barken var ett stöd när skolgården blev alltför stor, när inga bildäcksgungor var lediga och när hopprepen gått sönder.
Från platsen under trädet kunde jag se flickor som hängde i knäveck på stänger bredvid rutschkanan. Långa blonda hårtofsar gungade i luften och händer vågade släppa taget om de där stängerna jag aldrig rörde vid. Jag vågade inte låta mina fötter med röda skor flaxa fritt i luften, jag vågade inte hänga upp och ner.

På trätrappan till det gröna huset som bar ett namn jag inte kommer ihåg, bytte Åsa och jag bokmärken. Med glitter och vingar, blev små lappar värdefulla i våra 7-åriga händer. Jag tänkte noga efter innan jag bytte bort. Kanske var jag rädd att göra något jag ångrade, att förlora något jag tyckte jag om.
Vi hade kulpåsar längst ner i våra ryggsäckar. Nu på våren var dem livsviktiga och värda mer än guld. Jag prickade stenkulspyramider ganska bra, fick dem att rasa och rulla isär. Rosa, gula, gröna. De hade samma färger som bänkpappret i bottnen av min skolbänk. Det där skolpappret var noga utvalt innan skolstart. Om jag drog med naglarna längs den färgade bottnen så skalades vaxytan bort. Det som skulle skydda försvann. Kanske var min egen vaxyta också bortskrapad. Min hud kändes så oskyddad och mottaglig för stötar.

I klätterhuset bakom det gröna huset, fanns det hål att klättra i. Man kunde gömma sig i hörn och sjunga sånger när andra inte hörde. Åsa och jag gjorde allt det där. Vi hoppade hage och lekte hemliga lekar långt efter att de andra börjat måla läpparna i andra färger och tävla på fotbollsplan. Jag tyckte inte om gräsplanen. Där var bollarna hårde och gräset halkigt. Där var man dum om man inte skickade passningarna rätt.

På baksidan av skolgården fanns en dörr dit Kalle och Nina gick för specialundervisning. Nina hade hörapparat och Kalle svårt med läsningen. Jag behövde aldrig gå till den där dörren för jag klarade mig ändå. Jag skötte mina läxor och var duktig, men tyst. Det var ingen som riktigt såg sprickorna i min vaxduk. Det fanns ingen som riktigt såg mig.

Innanför dörren till klassrummet var det mörkt och alltför många skor. Jag var rädd att tappa bort mina röda, jag var rädd att tappa bort hon som aktade sig för att hänga upp och ner.
Bland läxor, högläsning och addition, ville jag nog vara så där rak och rotad som lönnträdet med tjock stam, men trots att jag svarade rätt när jag väl vågat räcka upp handen så var jag nog mer lik stenkulspyramiderna ändå.