Mörkret sänkte sig över staden och det var dags att sova. Han släckte läslampan på nattduksbordet och vände sig in mot väggen. Det var klart ute. Skuggor bildades på väggen i månljuset. Han önskade att han haft persienner eller en rullgardin så att han kunde få det kolsvart i rummet. Tankarna började genast snurra i hans huvud. Det var som om de vilat hela dagen och bara väntat på kvällen, för att då komma ut och ta över. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Katten var borta, katten var dagen, råttorna hans tankar. Fast han visste att han inte ville ha dessa tankar tog de över. Han tänkte på livet, tänkte på döden, tänkte på vad som skulle tänkas hända efter döden. Ingenting. Den kristna tron hade han övergivit så snart han kommit upp i tonåren och börjat ifrågasätta. Det var inte rimligt, inte alls rimligt. Inget stämde. Religion var något skapat och någon gud fanns överhuvudtaget inte. Det var han övertygad om, men samtidigt önskade han att han trott på gud, trott på ett liv efter döden. Det hade gjort allt mycket lättare, mer meningsfullt. När han nu låg och tänkte på det hela kändes livet verkligt meningslöst. Man lever, sen dör man, man försvinner, inget finns kvar, inget sådant som en själ som lever vidare. Liv, här. Död, borta. Precis som innan födseln. Ingenting. Det gjorde honom illamående.

Ute skällde en hund. Ett billarm gick igång. Hur lång tid som förflöt mellan dessa ljud visste han inte. Tiden flög iväg, viktig sömn gick fölorad.

Han tänkte på universum. Universum, oändligt, tar aldrig slut, men utvidgas hela tiden. Vad finns bortom universum, bortom någonting alls? Vad är intet? Före Big Bang fanns ingenting, inget alls, allt var intet, men plötsligt samlades en väldig massa materia på ett och samma ställe och orsakade en otroligt stor explosion. Universum var fött, men varifrån kom materian, där fanns bara intet? Kanske hade det med antimateria att göra. Vissa forskare trodde att det var så och försökte förklara Big Bang med hjälp av det, men det hela övergick hans förstånd. Det övergick hans förstånd, men samtidigt verkade det långt mer troligt och betydligt närmare bevisat än att där skulle finnas en gud som skapat allt.

En hund skällde igen. Kanske var det samma hund. I taket kunde han se den projicerade klockan. Kvart över två. Fyra timmar kvar innan det var dags att stiga upp och påbörja en ny dag. Han behövde verkligen sova, men tankarna höll honom vaken, så som de alltid gjorde. Tanken på universum och dess oändlighet fick honom att känna sig väldigt liten och obetydlig. Varför leva om det ändå inte är mer än livet och sen intet? Visst skulle han påverka en hel del andra människor under sin livstid, men de levde under samma förhållanden som han själv och snart skulle han vara bortglömd, som om han aldrig existerat. Som myror i en myrstack, tänkte han. Precis som myror i en myrstack. En myra dör. En annan tar över. Arbetet fortsätter, livet fortsätter som om inget hänt.

Tio i tre. Sova, måste sova, men han kunde inte. Tankarna var inte klara med honom. Han kände ett sug i magen, en skräck, en skräck att livet inte hade någon mening, att det inte gjorde någon skillnad om han levde länge eller dog ung, intet skulle komma och det skulle inte spela någon som helst roll. Han mådde dåligt av tankarna, men kunde ändå inte låta bli att tänka dem.

Utåt var han glad, alltid glad. Skrattade mest, pratade på som om allt var bra, men inombords bar han dessa tankar. De fanns alltid där, långt in och fick honom att känna sig illa till mods.

Hundarna försvann, billarmen tystnade. Utmattningen vann tillslut över tankarna och han föll i sömn. Om han drömde något visste han inte, han kom i alla fall inte ihåg något när han vaknade. Det kändes inte ens som han sovit när väckarklockan ringde, men han var tvungen att stiga upp.

Ny dag, nya bekymmer, nya glädjeämnen, samma gamla tankar.