Kanske är det dags nu,
kanske är det dags
att ta den där djupaste titten i glaset
och fråga;
är det värt det?

Hon anar signalerna.

Det tysta trapphuset
den viskande snön
pyssel- och plockfingrarna
julkänslan som infinner sig;
trots november.

En våning över
stönar en kvinna sitt illa dolda klimax.
En våning under
undrar en man
om lampkroken håller
för ett rep.

Och hon skär det vita brödet
i skivor,
funderar en stund på saltat smör,
livets alla indränkta onödigheter.

Alltid något att sätta tänderna i.

Men det är inte smaken
det är inte doften, hon vill åt.
Det är effekten.

En gata längre bort
vägrar en skåpbil att starta,
nere på gården
gör en snöängel
snart entré.

Och hon ser alla kräftskivorna
tidssouvenirerna
kökskramarna
och all den kylskåpsmagnet
hon en gång litade på.

Så många gånger
har de dragits till varandra
att parketten är luggsliten.

Hon ser alla soppluncherna
skrattsalvorna
och den sköna, sköna balkongsömnen.

Men kanske är det dags,
kanske är det verkligen
dags nu?

Och hon stoppar maskinen full
funderar en stund
på den sanslösa centrifugalkraften.

Men det är inte längre rummet
det är inte tivolit, hon vill åt.
Det är effekten!

Och vid fönstret
faller ännu ett blomblad mot golvet.

I källaren jäser en borg
av banankartong.

Men människor är så mycket mer
än adressändringar,
en hyresavi sällan lika med;
ett hem.

Och hon lossar försiktigt glaset
ur ramen
funderar en stund på skör densitet.

Hur hon än har fastnat,
har hon alltid halkat
genom ytan.

Men det är inte trycket
det är inte motståndet, hon vill åt.
Det är effekten.

Och kanske är det dags nu,
kanske är det dags
att ta den där djupaste titten
i glaset mot frågan;

är det värt det?