ensamheten var ett svart hål totalt utan innehåll och totalt utom all kontroll

en fullkomligt omöjlig livssituation som överhuvudtaget inte gick att beskriva

för någon som inte själv kunde sätta sig in i hur en total ensamhet kan vara

många gånger har jag försökt att berätta om hur det är att vakna varje dag

och veta att jag aldrig mer får träffa den enda människa jag vill leva ihop med

att det inte går att jämföra med att vara själv ett slag eller sitta ensam ibland

oförståelsen ligger givetvis i sakens natur hos den som aldrig upplevt sorgen

och dess tuffa villkor i ett liv som inte har känts som ett liv - bara överlevnad

själv känner jag oförståelse inför andras oförståelse så att låsning uppstår

jag har mig veterligen inte ställt några krav och det kan vara ett av mina fel

däremot har jag försökt berätta hur det är och vad jag behöver och de som

förstår har visat det och de andra finns inte i min närhet för att de har valt så

min stora kärlek har lämnat världen och jag kämpar varje dag varje stund

och det enda jag kan göra för att hedra min älskade är att försöka hitta livet

vilket tar all min kraft all energi så att det inte blir något över till något annat

det finns de som tror att med tiden går det över att min längtan då tar slut

men i saknad och längtan finns inte tid som en faktor att räkna med

hur ont allt har gjort går inte att beskriva och jag nämner det inte längre

de vänner som har valt att vända mig ryggen är kanske de som inte orkar

dela det svåra som inte vill leva i min känslomässiga uppriktighet eller helt

enkelt inte tycker om mig och således har tröttnat på mitt sällskap för jag

är inte blind

och jag känner

att inget är som förr

men kan inte be om ursäkt för

att jag har blivit en uppriktigare människa

för att perspektiven har förändrats av det jag

har tvingats uppleva - men om det är så att jag

verkligen har sårat någon - så har det skett omedvetet

men

det hindrar

givetvis inte

att jag ber om

ursäkt