kritik av en poetidol - Bruno K Öijer(som alla rosar)
alla har vi våra favoriter
bruno har skickligt byggt upp sin karriär och jag gillar inte karriärister
jag säger som Mao - när fienden(den etablerade kultureliten i det här jävla marknadssamhället) gillar oss är vi illa ute
och när man intar profetrollen blir jag misstänksam - håll med om att det finns något religiöst sekteristiskt i brunos seanser
det är posörens demagogi där stora gester mantra och skruvad läsning förför publiken(till ett dyrt pris)
det är fullständigt obegripligt för mig att man kan beundra en sån
jag beundrar mycket mer de "gamla landalapojkar" som lät uppföra en staty med påskriften:
"Med fast hand
Sträv av arbete
Mjuk av kärlek
Höll du samman hemmet
Föreningern Gamla landalapojkar
och alla bidragsgivarna
lät resa statyn år 1980
sina mödrar i kär
åminnelse"
Var finns kärleken och värmen i brunos poesi?!