så står du där med en
liten fågel i handen
och jag minns hur det var

när du kom in till mig med den och sa

att den nog bara hade svimmat
när den flög mot rutan

det var en gråsiska
så vacker och så liten
och vi klappade den försiktigt

du värmde den i din hand och sa att

hjärtat tickade
och du hade rätt

när du klippte rosor klev du så försiktigt
och tog aldrig så mycket som du borde
för du hade inte hjärta till det sa du

nu minns jag alla influgna fjärilar

du räddade många och jag förvånades
när jag såg dem flyga iväg......så sköra

en vinterdag fann du en blå kärrhök
under vårt fönster och den såg
död ut där i snön

du bar in den och la den på en filt i uterummet

jag kan inte glömma din lycka
när den började röra sig

och jag minns morkullan vi fann i åkern
hur vi ringde fågelstationen och fick
veta att vi måste ta in den någonstans

bastun sa du och hämtade en låda

men när vi skulle hämta den
var den redan borta

du gick med så försiktiga steg
inte för att du var rädd eller feg
brist på mod var det minsta. . . .

men du ägde en alldeles ovanligt stor ömsinthet

så stor respekt för allt levande
att det nu i minnets tid griper tag

och jag inser din storhet lite i taget
som om du har dina vingar bredda
över oss och ger mer av din kärlek

ingenting är fattbart med bara hjärnor

så föll dina ord en gång när du njöt
i havet en fulländad sommardag

               ~~~~~~~~

så rätt du alltid hade för hur kan en

stackars hjärna begripa

en sådan sak som

k ä r l e k