En kort beskrivning av ett liv...

Som frö i vinden, var jag fallskärmssoldat.
Landade slutligen på ett Ladugårdstak.

Där soltorkade jag och spolades med regnet ner i rännan och hamnade på ett saftigt våtarvsblad.
Två dagar senare blev jag svinmiddag (snacka om att strö pärlor åt svinen)
väl ute i andra ändan hamnade jag i Morotslandet. Där fick jag lugn och ro och jag började så sakteligen gro.

Men jag hann inte mer än att sätta ner roten förrän det var dags igen.
Uppryckt och slängd på en skottkärra hamnade jag slutligen i komposten, en liten förort till bondgården som, om möjligt, luktade mer illa.
De flesta var ganska ruttna. Den enda jag hade lite kontakt med var en livskraftig svinmålla, så jag försökte och jag sken mer eller mindre alltid som en sol.

Sen kom vändningen i komposten! Trodde inte jag skulle klara det men livet har en egen sanning och den förstår man först då man upplevt den.

I samma stund som högaffeln satte sig i det övre skiktet utropade en liten flicka:

-Titta en sån vacker blomma!!!
Den större av dem som höll i gaffeln sa:
-Du får ta den till mor om du vill!

Den lilla barnhanden knippsade försiktigt av min själk och smärtan var obeskrivligt hemsk men samtidigt befriande, för hade hon inte räddat mig från högaffeln hade jag kvävts i komposten.

I stället skulle jag få bli en födelsedagsblomma, en som alla avgudade, ett blickfång, i glasskor upp till öronen.

Väl intagen och nedsatt i en vas blev jag ställd på vardagsrumsbordet med utsikt över det vackra rummet med kristallkrona i taket och med en del bekanta avbilder i gardinerna.

Morgonen därpå var barnflickan uppe tidigt för att hämta mig till frukostbrickan.

Den dagen var som en midsommardröm. Så mycket glädje, så mycket liv och så mycket beröm.

Resterande delen av dagen stod jag på middagsbordet, som var som ett spa, med sjöutsikt och härligt källvatten.
Mitt i människocentrum.

Nu är det andra kvällen som jag ligger här, i en slags innekompost, bakom ett par köksluckor, tillsammans med några gamla potatisar och ett tiotal halvrötna illaluktande jordgubbar.
Med tanke på deras dåliga kondition har jag förstått att detta är slutet.
Ett slags väntrum för döden.

Nu lever jag på minnen av glädjeropen från en liten gladlynt flicka invid en föruttnad värld.

2007-02-15