Det var en gång två små ynglingar som bodde i den stora staden. Jocke och Anna, det var deras namn. Jocke var väldigt fåfäng och speglade sig i timmar varje dag innan han vågade sig ut utanför sin lägenhet. Anna var så ful att spegeln nästan gick sönder så hon fick aldrig spegla sig. De bodde i en liten lägenhet mitt i den stora staden och de var väldigt kära i varandra. En dag bestämde de sig för att ge sig ut på en liten utflykt till stadens park. Där var det alltid vackert väder och fåglarna kvittrade.

Saft, bullar och röda äpplen i en korg och en liten filt att sitta på var allt Anna behövde ta med sig. Jocke däremot behövde göra sig i ordning. Anna tyckte att det kändes som det gick flera timmar innan han var nöjd med håret och valt vilka kläder han såg snyggast ut i för dagen.

Väl framme i den stora fina parken valde de att slå sig ner på den finaste gräsplätten så att alla kunde se dem. Egentligen var det mest Jocke som valde. Anna ville egentligen inte synas, fast egentligen var det mest för att andra inte gillade att se henne. Hon såg ut som ett krockat skithus, men hon var ändå en fin tjej, innerst inne.

Jocke tog av den vita, kortärmade skjorta han tagit på sig och började smörja sololja på sin överkropp. Anna tittade på och kunde inte förstå att hon var tillsammans med honom, fast han var så snygg och hon så ful.

Fåglarna kvittrade och gräset var grönt. Parken myllrade av människor. Barn lekte och badade i det kalla vattnet i den lilla konstgjorda bäck som ringlade sig fram genom parken. Vuxna pratade, vuxna skrattade, tonåringar pussades och rullade runt bakom buskarna. Fula Anna kastade arga blickar, bullpapper och äpplen på tjejer som gick förbi och glodde på hennes Jocke.

Anna tyckte inte om andra tjejer. Andra tjejer var snyggare än henne och hon var väldigt orolig att Jocke skulle överge henne för någon snygg tjej. Vad hon inte visste var att precis en sådan sak i framtiden kanske skulle få Jocke att lämna henne. Svartsjukan, den stora förhållande-dödaren.

De satt där på sin filt i solen, Jocke med bar överkropp och Anna med äpplen redo i nävarna. De var kära i varandra, men ingen förstod varför. Han brydde sig egentligen bara om sitt eget utseende och hon var, hm, betydligt mindre tilldragande än genomsnittet.

Rätt vad det var, när Jocke och fula Anna satt och drack saft i solen, dök en uppenbarelse upp på stigen intill. Det var en tjej med gyllenbrun hy och en hylla att döda för. Fåglarnas kvittrande upphörde som genom ett trollslag. Människorna tystnade. Det var bara vingarna som fattades på den änglalika varelse som uppenbarat sig. Jocke reste sig, förtrollad av kvinnan som stod där på stigen. Fula Anna försökte ställa sig mellan honom och ängeln, men han knuffade undan henne som om vore hon blott en vante.

”Du har kommit tillbaka! Ack, vilken dåre jag varit som låtit dig gå när jag borde ha kämpat för att få ha dig kvar. Kan du förlåta mig och ta mig till ditt hjärta och göra mig till din?” Jocke hade en tår på kinden och hade fallit ner på knä när han vädjade till den späda, gudomliga varelsen.
”Skulle inte tro det, va?”

Tystnaden som följde i parken var öronbedövande. Solens strålar verkade blekna, barnen grät tyst och blommorna vissnade.

Jocke gick tillbaka till fula Anna. Hon innebar trots allt trygghet, intalade han sig själv, men i själva verket var hon bara så ful att ingen annan ville ha henne och därmed var det ingen som kunde sänka honom och få honom att visa hur osäker och liten han, i själva verket, kände sig.

Jocke och fula Anna levde olyckliga i alla sina dagar. Ängeln, däremot, levde livet, älskade och älskades, vann och förlorade och vann igen, trivdes och vantrivdes, men hon var starkare, starkare än någonsin inte ens Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn hade längre någon makt över henne...