Jag möter...
Ansikten fyllda av klagosånger
duvor som spränger ur människornas munnar och
flyger hastigt över himmelen

Jag möter...
Förbipasserande ögon fyllda av gråt
röda löv färgade av hetta tränger sig ur deras blickar
Jag griper tag om alla förtvivlande axlar som darrar
låter huvuden lägga sig tvivlande i mitt knä

Jag möter...
Gestalter fyllda av tungt ogenomträngligt mörker
strimmor av bläck sipprar ut ifrån deras blödande hjärtan
Jag samlar krossade händer från gatorna som någon glömde
att återvända till

Jag möter...
Ryggar härdade av plågsam smärta
trasiga toner flyter ut ifrån deras skulderblad
Jag sluter min kropp tätt intill de sönderslitna tankarna
och ropar på hoppet

Jag möter...
Spruckna drömmar kantade av illaluktande lögner
bråddjupt svek droppar ner på marken
Jag tröstar de vilsna barnen som någon har tappat
ger alla mina glaskulor till dom
men det är inte tillräckligt

Jag möter...
Mig själv, försvunnen ner i sluttningen till min barndom
väntandes på pappa i hörnet vid skolan,
med händerna hårt knutna omkring min blockflöjt i plast
med för stora skor, turkosa långkalsonger och intorkade tårar