Det är ljust nu,
natt har blivit dag
och jag ler.
Vandrar sakta framåt mot min dag.
Många tankar på min väg,
och överallt,
rusar alla människor fort förbi.
Och jag stannar till,
sluter mina ögon
och jag ser,
alla människor stressar mer och mer.
Så var jag här igen
framför sanningen
att ingen känner igen.
Så lustigt att jag trott
att i denna stad jag alltid bott
skulle bli en sagostad.
Min dröm är borta
men ändå kvar
i minnet kan jag bevara det som var
så många kännslor
finns i mig,
samlar sig, i ett andetag
sen vandrar jag då åter
i min egna drömmars dag.