lärde mig att kroppen sörjer
förstod att ta hänsyn
att tröttheten är en del
av en viktig process

trots motstånd kom jag iväg
visste att resan till Korsika var
ett avstamp en början
på något nytt

fick se mig i mitt friska öga
mötte mig själv både i
den person jag tycker om
och den som gjort stora misstag

här är jag tänkte jag
och vadade timtals vid stranden
letade skatter fast det knappt
fanns varken snäckor eller stenar

och den lilla flickan som var jag
såg plötsligt sin mamma och förstod
det som inte var begripligt den gången
och havet tog emot tårarna

nuets stunder blev starkare
än någonsin förr
orden jag läste brände
orden jag skrev var få men viktiga

det gick ju riktigt bra
även att se andras kärlek
ända tills min reskamrats man
mötte upp vid flyget

vid första anblicken såg jag
han var en "Håkan-man"
och jag fick brått iväg
ut till ensamheten

det har gått dagar
som blev oförklarligt tunga
fast jag var laddad och
beredd att åka hem

inte hade jag minsta tanke på
att jag skulle möta mitt gamla
trista jag i mitt vanliga ensamliv
jag lever ju här och nu

och allting har alltid gått för fort
nu tvingas jag inse att
det måste ta tid jag
har nog inte landat än