ödet vi tvingades dela
förtvivlan
kärleks öga brast
borttynande

sorgen
alltid steget före

tre års
skiftande
sorgeansikten
inom kort tre år sedan

begravningsdagen
värmen min hyllning

kärleken är evig
du för alltid
i mitt hjärta
alltid du

viskade en röst i natten
du måste lämna honom

den inre resa
som började
helt nyss
strax före Korsika

viskar inte säger
med klar och tydlig stämma

vänligt men bestämt
blir jag tillsagd
att lämna
min älskade

och begriper inte hur
tanken har ju aldrig slagit mig