Att vara effektiv och produktiv i samhället anses vara
föredömligt, vi har då inte någon tid eller förståelse
för de naturliga svårigheter som livet innehåller. Det
har blivit så att vi eftersträvar en hög linjär lycka
där vi medvetet undviker sorger och besvikelser som
kan undergräva det vi kallar för lycka.

Tyvärr verkar psykiatrin ta sin roll alltför allvarlig
då de eftersträvar att sjukförklara alla människor som
inte är i harmoni med sig själva eller med omvärlden.
Därmed löper då många människor risk i att bli
sjukförklarade av psykiatrin. Människor som lider av
hur världen ser ut idag. Människor som ansätts av
existensiella frågor. Människor som blivit drabbade av
traumatiska förluster.

Det psykiatrin inte vill inse är att sorgen och
smärtan tillhör livet på samma sätt som lyckan gör och
ifall vi undviker det som vi anser vara svårt och
smärtsamt leder det till en förflackning och
känslomässig tomhet i förlängningen. Det är som vi är ute
efter att utrota det vi anser som mörker i våra liv
och enbart vill ha ljuset kvar.

Men det vi glömmer är att utan mörkret syns inte
ljuset. Det behövs både plus och minus, för utan
minuspol finns ingen elektricitet. Utan det mörka
stunderna i livet kan vi inte uppfatta eller uppskatta
de ljusare stunderna. Ifall vi i samhället är ute
efter yta på bekostnad av fördjupning och konstlad
lycka tack vare psykofarmaka, får vi i slutändan en
känslomässig utarmning eller ett samhälle där de
flesta anses som psykiskt dysfunktionella.