När du kommer in i rummet så vet jag det utan att vända mig om.
När du behöver min hjälp erbjuder jag den innan du ens behöver fråga.
Säger du något, brukar jag nästan alltid hålla med.
Om det är för att jag tycker likadant eller för din skull vet jag inte längre.

Jag är inte kär, men jag tycker om att vara med dig mer än att vara för mig själv.

Det betyder nåt. Vi är en grej liksom.
Vi behöver inte smyga med det.

Varför lägga ner, innan det ens kunnat bli något..?

Fan vad jag hatar mitt samvete.

Det enda jag bryr mig om är övertiden.