Du sa att det vi gör
med varandra
tankarna på det
den våldsamma längtan
den plågsamma väntan

är som ett ständigt
fängelse

och trots att du
försöker bryta
dig ut

sitter jag kvar
ensam i mina
bojor
utan vilja
eller kraft

att ens orka
göra ett försök

Du är för nära
utan att vara här
Du är för bunden
till mitt hjärta
till min kropp

Och trots att repen
skär in i min hud
ända in i min själ

orkar jag inte resa mig
eller ens sätta mig upp

Hur ska jag klara att
se in i dina ögon
Blickar som bränt
sig igenom mina

Hur ska jag klara
att möta dig
Du som har stormat
rakt igenom mig

med sådan
oförställd glädje
och sådana
smärtsamma tårar

gång på gång

Du som har lämnat
avtryck överallt
i mig
och sår som är så
svårläkta att jag
inte finner befrielse
från smärtan
ens i sömnen