Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

NORRA STAVSUDDA.

I varje por av girighetens odjur
ruvas döden.
Varje uns av längtan som det slukar
gör oss än mer till slavar.
Märk skuggorna som kallar sig för ljus.
Märk hur vår egen skugga tynar.
Vårt gyllne paradis - en sommarö
som sjunkit ner i djupet.
Landet som längesedan varit
seglar nu till sjöss.
Ett hav som kräver fasta land
hotar oss till grunden.
Nu samkas alla öar
om ett förtvivlat minne.
Det vi har älskat sjunger inte mer.
Här blott en sång om det som varit.

- - -

Lysmaskar glöder inte längre
med sällsam glans i blåbärsriset
på skärgårns öar. Det ljuset släcktes
på samma sätt som eldflugorna slocknat
i Abruzzi och Toscana. Nattens hemligheter
bleknar och dör bort.

Jag söker mig tillbaka
till fladdermöss och paddors
sammetsklädda nätter i augusti.
När månen stod gravid med underfulla drömmar
och syrsorna skar genom uvens trollska rop i skogen.

Jag släcker ned min matta lykta.
Bevarar lite av de bilder minnet bjuder.
Ser hur en älva svävar över blåbärsriset
med nakenheten svept i månsken. Hon skall inte störas.
Ingeting får röras.

- - -

Långt från stumma ord och löften
vilar huset där min barndom brann
under sommarsol, i åskväder och störtregn.
Dolt bland paradisets öar.
Ett förtrollat land som höljts i dimmor.
Huset når man utan lögner,
man skall smyga som ett spöke.
Natten kastar sina sagor över axeln
som besvärjelse och salt.

Kanske stumma drömmar.
Men jag glömmer inte regnet,
klippan, strandens tång och tiden.
Som har gjort mig
så levande och glad.




Fri vers av Jan Trobäck
Läst 196 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-10-28 09:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jan Trobäck