Det jag såg av bergen och sjöarna räckte för att jag skulle veta mina dagar. Men de ljusa nätterna bar ingen natt och ingen kunskap. Dagen ägde sömnen och alla de ljusa timmarna. För natten fanns bara tidlösheten. Sekunderna tickande som eoner genom rymderna där mörkret var gjort av samma materia som mitt eget själv. Och jag fann mig själv i en månbild. Speglad av ljuset jag ännu kallade mörker.

Långt under mig svallade vinden som vågor där jag visste jag låtit min kropp omslutas av vattnet. Min kropp, bortfluten smärtfri eller närvarande i elden, hade varit där gränslösheten övergick lusten och lusten format kärleken. Nu var jag inte längre delaktig. Jag sökte månens faser och månen skilde mig från smärtan.
Man sa mig, att jag levde min tid i ljuset och jag hörde att tiden kallades midsommar mitt i min döende längtan. Och jag andades min kunskap och föll i ett mörkare rum än mitt eget.


Det kallades sommar det som värmde. Buketter av doftande tid ville min närvaro. Där var flugorna och klöversötman. Björklövens rop och gransångaren. Förnimmelsen av något i hudlösheten växte som droppar av det som sakta baddades mot min panna. Där var svalkan mot det minnet sökte fånga. Och inför mina ögon formades jag i en blick. En rörelse och jag visste. En djupblå himmel och mörkret skilde dagen från natten. Ett ord och min kropp låg blottad att vidröra med något jag fann var laddat med ännu en kunskap av ordlöshet.

Det kom en tid när mina händer skilde sig och fann sin ensamhet. Det kom en annan tid närjag sökte hudlösheten, den som var min trygghet. Den som långsamt doldes under smärtorna.
Och jag fann att livet måste skylas och att allt som dolde mig var ont.

De ändlösa nätternas tid gröpte mig. Morfinruset skrämde den blottlagda kärleken till vettlöshet och munnen dränerades på alla sina rörelser. Orden jag la under mig krossades mot mina vassa höfter och splittret sökte sig kroppsvrår och öppningar. Skavde och borrade. Gned sina oförsonligheter mot allt det jag slutat vilja och skapade åt sig en värld där ondskan växte mot höjderna och livet slutade där helvetet tog över.

Det var min värld och jag ville den inte. Alla de tecken jag skylde mig med var språklighetens motsatser. Alla rörelser var fyllda av utsöndringar jag trodde var attacker av hämnd när jag sovit mig bort där sömn är det samma som döden. Mitt kroppsliga kaos var kosmos och himlen var långt bort från skapelsen. Att tro på en gud fylld av kärlek var vansinnet klätt i en handrörelse. En gest av ett ja när livet tagit sitt sista spadtag.

Men just där, i den yttersta livsförnekelsens smärta var sommarens regn. Den där ljumma solbelysta sorgen. En regnbåge genom fönsterrutan och en doft.
Irisdjupt nådde mig insikten, att viljan är som tiden. Den är ett intet. Ändå fylld av allt som är.
Och jag lät mig falla i den viljan.
Tiden omslöt mig som indigo och ljuset kom till ro
där regnbågsskäran nådde hjärtat.