Det är ganska patetiskt att den enda kontakt vi har, är genom Poeter.se
Det får mig att känna massa saker, mest blir jag bara sné.

Jag stod ut med en jävla massa skit under vår tid
Nu hoppas jag bara att jag någon gång kan känna frid.

Du krossade mina drömmar, malde sönder min lycka
Allt för din egen politiska stödkrycka.

Du kritiserade mig alltid, konstant, för att jag kallade mig kommunist.
Själv kallade du dig Feminist, men du såg inte att du var Fascist.

Jag höll ut när det var tungt, när allt handlade om dig
I hemlighet önskade jag att du du någon gång fokuserade på mig.

Idag satt jag utanför din port
Det var inte meningen, och skulle du ha kommit skulle jag sprungit bort, fort.

Jag önskar att du visste hur mycket jag offrade för att följa dig till Göteborg
Var det värt det? När allt jag känner är Sorg?

Jag försöker förstå hur jag kunde stå ut med så mycket elakheter
Visst jag älskar dig, men ibland kändes det som om du inte visste vad jag heter.

När jag tänker efter så blir jag förbannad för du lät så lättad när det tog slut
Det stör mig som fan och jag står inte ut!

En liten del av mig har hatat dig länge nu, för din otrohet.
Men jag förstår inte varför inte resten av mig gör det.

Om jag ärligt trodde att du brydde dig, om "vi"
Skulle jag ringa och förklara en del saker, men jag vet ju att du saknar empati.

Det är mycket jag inte saknar, framför allt din blick som så länge sa att du inte längre älskar mig.
Eller alla bråk som alltid handlade om att det var något fel på mig, aldrig dig.

Men jag kanske ska säga grattis, du är den första människan jag önskar jag aldrig träffat, men se det inte som ett hån!
Om jag kunde skulle jag radera några år, allt för att slippa härifrån.

Jag önskar att jag var över allt, men jag fruktar natten för då kommer drömmarna, fy fan vad det sårar!
Hur många gånger ska jag vakna i tårar?


Om du har behov av pengar, leta efter en ring av guld i sjön.
Vem vet, kanske kan jag nu få lite sömn?