Jag såg in i genom deras fönster. Det var forfarande mörkt ute och jag väntade på hissen.

Kvinnan var upptagen med att klä på sitt lilla barn, ett annat sprang omkring i sin pyjamas. I köket var det en  behaglig belysning.

Framför mig hade jag ett  obehagligt möte vilket skulle kunna förklara varför jag  dröjde mig kvar lite.

Jag tillät mig kontemplera över tiden och försöka förstå vart den hade tagit vägen från det att jag själv var yngre med små barn till det som är nu, d v s en åldrande människa med redan vuxna barn.

Det som varit tycktes inte befinna sig  i  minnet, utan snarare i en parallel värld i nuet.

Närmare än så kom jag inte den morgonen, utan var tvungen att skynda iväg till tåget, för att hinna till den obehagliga mötet