Vi vandrar sakta gatan framåt,
pratandes vi minns just inte vad.

Men plötsligt känner jag suget
i dig, en plötslig uppmärksamhet,
de sackande stegen som måste säga
att magnetismen fångat din blick.
Tystnaden som lagt sig över dina
stämband, i bruk alldeles nyss.

En nyfikenhet och en inre längtan
spelar skönhet på dina strängar,
tänder det inre ljuset i dina ögon.

Jag lyfter blicken, ler varmt inåt
när jag fångar den sista glimten
av antikvariatet som trollbundit dig
och frågar om vi borde stannat.

\"Var det så uppenbart?\", undrar du.
\"Det är lätt att se egenheter man älskar\"
svarar jag, litet försiktigt undvikande.
\"Så småningom ser man bara de man inte tål\"
menar du fundersamt, och jag undrar tyst,
varför jag älskar min bästis Jenny som mest
när hon visar sin svartsjuka mot sin make.

Jag tror det är vackert att blotta sina svagheter.