Du sitter där i din fula kostym och har blod utanpå och vill prata om sorg med svartnade ögon på vitt och fina ärr och tatueringar. Du din fega jävel har gett upp innan du ens börjat. Vågar inte leva, inte ta ett jävla steg. Det är ett hån mot mig att du tilltalar mig, att du vågar andas i min närvaro. Jag sprang in i tusen väggar för din skull så du kunde skriva om smärta. Ta dina laminerade upplevelser och kör upp dom. Jag behöver inte dig, du behöver mig. Kom ihåg det nästa gång.